Erland Lagerroths hemsida

Från närläsning av romaner till begrundan av

vetenskap-världsbild-sätt att tänka.

Jämte

Illustrerad bibliografi för densamme.

erland.lagerroth@telia.com

SVENSK VERSION

”Sökandet är vårt största äventyr”, konstaterade Rolf Edberg. Följ med på ett sådant äventyr och upplev något av samma glädje, klarhet och insikt som en sådan upptäcktsresa under 50 år har gett mig! Resan, vägen, berättelsen börjar med läsning av romaner samt med hermeneutik och går via begrundanden av litteraturvetenskap, humaniora och naturvetenskap till upptäckten av en ”humanistisk” naturvetenskap, en ”världsfilosofi”, en ”passion” i det västerländska tänkandet, en möjlig lösning på mänsklighetens ödesfråga, en biologi bortom Darwin och DNA, ”ett nytt slags vetenskap” och en vetenskap om emergens och självorganisation, ”där målet att förstå naturen genom att bryta ner den i allt mindre beståndsdelar ersätts av målet att förstå hur naturen organiserar sig själv”. Men resan innebär samtidigt upptäckten av nya tankeformer, andra sätt att tänka (och se, förstå och forska): relationer, helhet, process, system, växelspel, dialektik, feed back, kretslopp, självorganisation, självöverskridande, finalitet. Det hela resulterar i ett överskridande av den traditionella (natur)vetenskapen, en ny världsbild och ett nytt evangelium , Samt ett återupplivande av vårt förhållande till det levande landskapet.

Vad som följer är alltså en personlig upptäcktsfärd genom humaniora och naturvetenskap med en sådans spänning och aha-upplevelser, inte något försök till historisk eller systematisk översikt över det genomkorsade området. Jag ska berätta om en process, inte beskriva ett tillstånd. Vad som bjuds är forskningsprocessens liv och rörlighet, inte en frusen bild av landskapet självt med en sådans illusion av objektivitet och slutgiltighet. Samt en slutlig klarhet om vad jag sysslat med och vad det hela gått ut på.

Men dessförinnan en länk till mina Personliga öden och äventyr För Böcker och föredrag, Separata studier, Länkar utåt och Nyckelord, se slutet av sidan.

Erland Lagerroth. Foto Michael Högberg 2004, Ystads Allehanda 11 jan 2005

E-post: erland.lagerroth@telia.com

Litteraturforskning

Att läsa romaner, hermeneutik

Under 50 års tid har min forskning utvecklats ”vertikalt”, mot allt större och vidare perspektiv. Genom en doktorsavhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson (1958) upptäckte jag, att en beståndsdel i ett diktverk alltid måste betraktas i sina relationer till andra delar av verket. I mitt fall landskapets och naturens relation till människor och händelser - både episka relationer på orsaksplanet och lyriska på likhetsplanet (”kontrapunktiska kompositioner”). När brukspatron Sinclaire i släde far för att hämta hem sin dotter Marianne, är han på ”strålande humör”, och ”det var heller [!] ingen måtta med den glans, som från den klara himlen strömmade ned över februaridagen”. Effekten av en sådan samverkan mellan människa och landskap i en roman kan vara större än av en metafor eller symbol i en dikt, men den har sällan uppmärksammats. Lagerlöf är en mästare i att skapa sådana samband, och, vid sidan av några romaner av Thomas Hardy, är Gösta Berlings saga den kanske tätast vävda romanen ”of character and environment” (Hardys uttryck) i världslitteraturen. Därmed har hon också gett landskapen i dessa två böcker en estetisk verkningskraft, en emotionell klangbotten, som har få motsvarigheter och som framkallar en stark känsla av närvaro hos läsaren. Det blir inte längre fråga om abstrakt uppfattning utan om åskådlig upplevelse, en upplevelse som verkar tillbaka på läsaren i form av ett berikande av jaget självt.

Som en konsekvens försökte jag i Svensk berättarkonst (”läsningar” av Röda rummet, Karolinerna, Onda sagor, Sibyllan; 1968) gripa över, inte delar eller fragment av de fiktiva världar, som kallas romaner, utan hela verket som en fungerande helhet.Detta forskningsprogram visade sig emellertid innebära en rad komplikationer, som den analytiska vetenskapen inte hade ägnat mycken uppmärksamhet. Vad är egentligen en roman och hur tillägnar man sig den? De vanliga tankemodellerna: diktverket som efterbildning (mimesis), uttryck, struktur och symtom, räckte dåligt till. Men en dag stod för mig en ny och annan möjlighet: romanen som process, en episk process. Med ett sådant betraktelsesätt kan man begrunda inte vad romanen är utan vad den gör, man kan studera hur verket fungerar för att realisera sin innebörd. Det sker något i romanen, en utveckling från en position till en annan. Den söker sig fram mot något som ej finns från början, ett jämviktstillstånd, en klarhet, en insikt. Från första sidan till sista opererar verket i princip som en funktionell helhet.

Detta sätt att tänka har sedan visat sig fruktbart och har stimulerat till ”läsning” (”close reading”, ”criticism”) av en lång rad romaner (jag säger inte ”analys”, för det gäller att hålla samman det som fungerar samman, att överskåda det, inte att sönderdela det i separata fragment). Sålunda, förutom de fyra läsningarna i Svensk berättarkonst, tre mindre monografier om Lagerlöfs Jerusalem, Martinsons Aniara och Dostojevskijs Bröderna Karamazov samt smärre studier av En herrgårdssägen, Gösta Berlings saga, Myten om Wu Tao-tzu och Singoalla. Därtill en volym om sägner och berättelser: Selma Lagerlöf och Bohuslän (1963). Samt till sist ännu en samlingsvolym: Den klarnade erfarenhetens förvärv (Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven, Hans nådes tid) (1996). På detta sätt upptäckte jag att romaner och noveller är överlägsna instrument för att förstå vad det är att leva som människa i denna värld.

Men hur går det då till att förstå eller tolka en roman? Detta begrundas närmare i Romanen i din hand (1976). Titeln låter förstå att boken handlar om den individuella romanen ”i din hand”, inte om romanens formvärld i allmänhet. Syftet är att möjliggöra en optimal läsning, en läsning som ger dig ”romanen i din hand”. Att denna inriktning på helhet och process i en enskild roman var originell, ja främmande för vetenskapen, d v s för den vetenskap som växte fram under 1600-talet och som sökte allmängiltiga lagar, gick upp för mig riktigt först den 15 november 2006. Mitt forskningsföremål, min riktpunkt, vad jag sökte klarhet om, var ju individen, inte något generellt fenomen, något allmänbegrepp. Den som söker förstå en individ genom att splittra upp den efter ett på förhand uppställt mönster av synpunkter har redan våldfört sig på forskningsobjektet. För in-divid betyder odelbar. I stället fordras ett fantasisprång på basis av fri överblick över verkets alla sidor, över helheten, för att individualiteten skall framträda. Ett fantasisprång som ständigt måste kontrolleras och korrigeras genom ett återvändande till texten. Allt detta är så mycket viktigare som den moderna vetenskapen från 1600-talet blivit mönsterbildande också för humaniora.

I samband därmed upptäckte jag också att begrepp som genrer eller former eller typer av roman inte är några fasta storheter. Ur historisk synpunkt är de approximationer, ur systematisk tendenser och ur den enskilda romanens synpunkt är de hjälpbegrepp till praktisk orientering (32).

Fastän jag inte förstod det fullt ut förrän en sommarnatt 2008, efter en märklig dröm om att hoppa fallskärm utan fallskärm, stod jag här med humanioras egenart i handen: att som yttersta forskningsobjekt ha individuella mänskliga skapelser och som forskningens mål att förstå dessa individer. Skulle humaniora kunna leva upp till detta? Inte, som det visade sig, i varje fall i Sverige, kanske för att landet är för litet eller för konservativt eller för trögt för en sådan omsvängning. Den nygamla analytiska reduktionismens dragningskraft är alltför stark. Positionerna har återgått till de gamla.

Det fanns dock en gammal vetenskap, för vilken en sådan riktpunkt inte var främmande, nämligen hermeneutiken, läran om tolkning. Vid denna tid hade hermeneutiken upplevt en pånyttfödelse och erbjöd ny kunskap,. Också tolkningen är en process, en process som går från del till helhet och tillbaka till delen i ett ständigt kretslopp mellan tillägnelse, upptäckt, kontroll och korrigering, ett kretslopp som i princip kan fortgå hur länge som helst och som därför inte har formen av en cirkel utan av en spiral (fast jag inte lyckats rita en sådan här):

En uppfattning om

verkets karaktär, Fortsatt läsning, varvid

helhet, mening uppstår denna uppfattning prövas mot textens fortsättning

Läsning av texten från början

Uppfattningen av verkets karaktär,

helhet, mening korrigeras i enlighet

med de nya intrycken

Eftersom upptäckterna – av verkets sammanhang, helhet, egenart, ”mening” – sker språngvis, som en skapande akt, är det en heuristisk process (”heureka” – ”jag har funnit det”); den har formen av en spiraltrappa. Och eftersom processen sker i ett ständigt växelspel mellan del och helhet, där resultaten matas in på det redan lästa och förändrar förståelsen av det (feed back), och eftersom varje upptäckt omedelbart överskrider den närmast föregående förståelsen, är det också en dialektisk process. Med en sådans komplexitet och rörlighet. Det finns ingen sann tolkning, bara sådana tolkningar som är adekvata i förhållande till texten och giltiga i förhållande till vad som är känt. Resultatet måste alltid kontrolleras mot texten, som är det yttersta korrektivet.

Relation, helhet, process, funktion, växelspel, system; heuristisk och dialektisk process med återkoppling och överskridande av tidigare resultat i en momentant skapande akt - det var upplevelser, erfarenheter, insikter, som konstituerade ett nytt och skapande sätt att tänka. Nytt i förhållande till vardagsvetenskapens analytiska reduktionism och vardagstänkandets slappa syn på världen som en samling ting eller en anhopning materia. En helhet, en process, ett system - ja t o m en relation eller ett växelspel - kan aldrig förstås utifrån en analys av delarna. Den som försöker något sådant är helt enkelt inkompetent. Sättet att tänka är samtidigt sättet att se på verkligheten.

Motsättningen mellan det gamla och det nya sättet att tänka kan konkretiseras i synen på mitt eget speciella forskningsobjekt romanen. Enligt det positivistiska sättet att se är forskningsobjektet något givet, som sinnesdata (”data” betyder just det ”givna”). En roman är också mycket riktigt given på detta sätt, nämligen som papper och trycksvärta. Men det intresserar bara boktryckaren och i någon mån förläggaren. Romanen som intresserar läsaren och forskaren är, som receptionsestetiken konstaterat, något helt annat: den skapas av varje läsare vid varje läsning utifrån trycksvärtan på papperet, uppfattad som tecken i enlighet med sociala konventioner och läsarens kompetens.

Den yttersta konsekvensen blir att forskningsobjektet skapas i forskningsprocessen själv, skapas i en heuristisk-dialektisk akt, som i princip inte har något slut och som därför aldrig kan nå vare sig uttömmande eller slutgiltiga resultat. Bara resultat som är adekvata i förhållande till texten och giltiga i förhållande till vad som vid tolkningstillfället är känt. Någon absolut sanning finns inte, bara det som är sant för den läsaren av den rom

anen i den situationen. Vilket dock inte innebär någon absolut relativism, eftersom fasen av kontroll gentemot det som tolkas ständigt återstår och förbjuder varje anspråk på absoluta resultat, också påståendet om absolut relativism.

Litteraturvetenskap och vetenskap

Med detta bagage torde det vara lätt att förstå, att det var naturligt för mig att gå vidare och begrunda både litteraturvetenskapen och vetenskapen. I själva verket hade jag i mitt tänkande passerat fackvetenskapernas nivå och börjat arbeta på en nivå, som rätteligen bör kallas filosofisk. Det senare lärde jag mig av den förträffliga brittiska filosofen Mary Midgley i hennes bok Science and Poetry (2001 och senare). För dem som stannar inom fackvetenskaperna kan denna nivå upplevas som störande och förvillande. I Litteraturvetenskapen vid en korsväg (1980) visas begränsningarna i positivistiska, marxistiska och strukturalistiska framgångssätt och förordas - delvis under intryck av Sartres Critique de la raison dialectique - dialektiska, humanistiska och finala (ändamålsorienterade).

Och vidare: hur arbeta i vetenskap överhuvud: Mot en ny vetenskap (1986). Här introduceras och används en paradigmteori, som är mer sofistikerad än Thomas Kuhns , en teori utarbetad av Håkan

Törnebohm, professor i

vetenskapsteori i Göteborg (I:8). Fjorton böcker på väg mot ett nytt paradigm presenteras och diskuteras, bland dem Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk och Om konsten att blåsa upp en ballong inifrån, vidare Karel Kosíks Det konkretas dialektik, Raymond Williams’Marx och

kulturen (Marxism and Literature), Fritiof Capras The Turning Point, Richard Matz’ Sams med Jorden och Erich Jantschs The Self-Organizing Universe (II:6-10, 12-13). Nyckelord i dessa är dialektik, helhet, relation, feed back, process, system, självorganisation.

I bild finns här Sartre, Kuhn, Törnebohm, Kosík, Williams och Matz samt Israel.

Ett begrepp som först förbryllade mig i Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk var interna relationer. Men där ligger den tydligaste skiljelinjen gentemot traditionell empirisk vetenskap. När denna skall undersöka verkligheten gör den det genom analys, sönderdelning av objektet, ofta(st?) också genom att reducera delarna till någon mer elementär nivå. Betecknande är att ”analys” sedan långt tid tillbaka blivit synonymt med ”vetenskap”. Helheten blir därmed försummad, förnekad, förintad redan från början. När delarna sedan klarlagts, kan de relateras till varann i externa relationer, fastän de från början ingått i en eller flera helheter. Men en holistisk-dialektisk forskning söker från början få grepp om de helheter som världen består av och urskiljer inom dem relationer, interna relationer, relationer som är betingade av den helhet de ingår i. Och allt detta är i rörelse, befinner sig i en fortgående process. Vilket inte utesluter begrepp som struktur och ordning: de är tillfälliga egenskaper hos processen, en genomskärning så att säga vid en viss tidpunkt.

I Mot en ny vetenskap begrundas och belyses också situationen i vetenskapssamhället för den som talar för ett nytt paradigm (I:17, 19-21). Att situationen för litteraturen i skolan likaledes är problematisk framgår av två gymnasieinspektörsrapporter (I:6). Här slås också ett slag för forskning som existentiellt sökande: att förstå den värld vi lever i och det liv vi lever (I:17). Ytterst gäller det treenigheten vetenskap-världsbild-sätt att tänka och vad den betyder för vårt sätt att leva:

Vetenskap Världsbild

Sätt att tänka, se, (upp)leva

En humanist söker förstå den värld han lever i

Naturvetenskap

På mestadels empirisk väg, genom egna studier, hade jag alltså kommit fram till ett nytt sätt att tänka. Min stora lycka som forskare och som människa var att jag sedan återfann detta sätt att tänka och se på världen i en ny naturvetenskap som växt fram under samma tid som jag vann min klarhet. (Till historien hör att jag har en gammal kärlek till naturvetenskapen – tog studenten på reallinjen med fysik, kemi och specialmatematik. Mina två intressen kunde alltså förenas, och både min värld och jag själv blev hela igen.) Upptäckten kom 1985 genom Erich Jantschs storartade bok The Self-Organizing Universe från 1980 och ledde direkt till Ilya Prigogine (se nedan). Också här var nyckelbegreppen helhet och process, system och funktion, men självorganiserande sådana. Mina tio följande böcker handlar i huvudsak om detta nya paradigm: Världen och vetandet sjunger på nytt (1994), Nya tankar, nya världar (1999), Sökandet är vårt största äventyr (2003), Bortom Darwin och DNA (2004), Världen underbarare än vi tror (2006) och Humanist bland naturvetare (2008), Mellan atomer och universum (2010, Världen skapar sig själv (2011), Att leva som människa på jorden (2012), Världen och vetenskapen – ett olyckligt äktenskap? (2012).

Denna nya naturvetenskap kan sägas vara ”humanistisk” på så sätt att den visar oss en värld som existerar på samma sätt som vi människor (eller snarare vi som den). Med hjälp av den energi som går genom världen kan materien organisera sig själv till fungerande helheter, processer och system som virveln och ljuslågan, komplicerade kemiska strukturer och solenergins kretslopp på Jorden inklusive vädret,

klimatet och växternas och bakteriernas fotosyntes. Vidare alla ekologiska system upp till Gaia

Erich Jantsch (tack till Mats Niklasson)

därtill alla former av liv, inklusive människan. System som tack vare feed-back-funktionen också uppehåller och reglerar sig själva. De kallas självorganiserande system eller dissipativa strukturer (av latinets ”dis-sipare”, kasta omkring, förskingra; det som förskingras är den energi som krävs för funktionen). Vi har dem runtom oss och vi är själva sådana system, och så är alla system i våra kroppar, ner till den enskilda cellen. Naturen, liksom människan (och i kristendomen Gud), kan skapa. Men inte på samma medvetna och ”rationella” sätt (jfr nedan om metabolisk funktion).

Nyckelord för dessa system är långt från statisk jämvikt, öppen för genomströmning av materia och energi i en fortlöpande process, som genom feed back organiserar sig själv. Vidare fluktuationer (störningar) utifrån eller inifrån som via en stöt med stor gradient kan driva systemet över en instabilitetströskel till att överskrida och omskapa sig själv. Livet kännetecknas därutöver av autopoiesis, det producerar också, såsom har klarlagts av Maturana och Varela, sina egna beståndsdelar (fostret!)). Det hela är en universell existensform, men ingen tycks ha förstått den före Prigogine.

Felet med materialismen var inte att den var en lära om materien, utan att den inte förstod sig på materien. För vad kan väl vara mer självklart än att naturen organiserar och organiserat sig själv – när man väl övergivit tanken på Gud som ingenjör och mekaniker och förstått att det minsann inte är vi människor som sitter och pular med virvlar i vatten och luft. Materien är – med hjälp av energin – själv skapande och inte bara passivt, menlöst ”material” för mänskliga aktiviteter, inklusive naturvetenskapen. Det vill säga efter Einsteins likställande av energi och massa enligt formeln E = mc² bör det väl heta att världen kan organisera sig själv. – Att sedan denna värld, som skapar sig själv, en gång måste ha blivit skapad, är en omständighet som aldrig har oroat mig, därför att jag inte har instrument för att förstå hur det har gått till och därför att jag älskar denna världen som den är. Men jag är medveten om att andra anser sig ha sådana instrument och därmed ser mig som en som vänder ryggen mot ”mysteriets port”.

När störningar inträffar kan dessa system alltså överskrida och reorganisera sig själva till alltmer komplicerade existensformer (så länge energi finns att tillgå). På detta sätt har naturen själv skapat den oerhörda mångfald, som vi haft privilegiet att födas in i. Och vi är själva den senaste skapelsen av denna stora evolution som, i motsats till Darwins, omfattar allt på denna jord, inte bara den biologiska nivån. Darwin hade inte fel, men darwinismen är inte hela sanningen.

Vi är vana vid att tänka på skapande och organisation som rationella, medvetna verksamheter, men detta är bara en möjlighet. Den ”agent” som styr systemet behöver inte ha sitt säte i hjärnan (eller hos Gud) utan kan lika väl vara metabolisk, höra hemma i ämnesomsättningen (vi behöver bara tänka på våra egna kroppssystem och inälvor, som reglerar sig själva på detta sätt. Fysiologen Lewis Thomas deklarerade att han hellre skulle bli satt att flyga en jumbojet än att styra sin egen lever.). I själva verket är system styrda av sin egen metabolism det vanliga i naturen och evolutionen. Och det har gått förträffligt. Rationaliteten är en mer problematisk agent. Som vi vet i dag i den ekologiska krisens tid. Rationalitet är en förmåga med stor genomslagskraft men bristande kringsyn, begränsad kapacitet.

En central personlighet i detta nya paradigm är Ilya Prigogine (1917-2003), som var professor i Bryssel och Austin, Texas, och som 1977 fick Nobelpriset i kemi för sin teori just om ”dissipativa strukturer”. Från ett tidigt intresse i humaniora gick han mot en karriär i naturvetenskap som gjorde honom till vår tids Newton. Men i motsats till Newton har han skapat en världsbild som innefattar både naturen och människan (inklusive forskaren själv) och kan därmed sägas vara större än Newton. Genom att förstå en existensform som är gemensam för natur och människa har han skapat förutsättningar för en ny vetenskap. Min väg till Prigogine gick via den ovan nämnda boken The Self-Organizing Universe (1980, på tyska 1979) av hans uttolkare och fullföljare, det österrikisk-amerikanska universalgeniet Erich Jantsch, en mästare att tänka i processer, system, feed back, utveckling. På baksidan av hans bok heter det:

This book views the evolution of the universe - ranging from cosmic and biological to sociocultural evolution - in terms of the unifying paradigm of self-organization. The

Ilya Prigogine

contours of this paradigm emerge from the synthesis of a number of important recently developed concepts, and provide a scientific foundation to a new world-view which emphasizes process over structure, nonequilibrium over equilibrium, evolution over permanency, and individual creativity over collective stabilization. From an understanding of non-dualistic, creative sharing in evolution arises a new sense of meaning. This book, therefore, provides a comprehensive framework for a deeper understanding of human creativity in a time of transition.

Den samordnade utvecklingen på makro- och mikroplanet mot alltmer komplexa existensformer sammanfattar Jantsch i en berömd bild:

Prigogine själv (och filosofen Isabelle Stengers) mötte jag i Ordning ur kaos. Människans nya dialog med naturen (1984, franska originalet La nouvelle alliance, 1979) och senare i många andra böcker. Om ordningen i den ”moderna” analytisk-reduktionistiska vetenskapen från 1600-talet sägs det här: ”Naturens förnedring är parallell med glorifieringen av allt som undflyr den, Gud och människan” (53). Nedvärderandet av naturen förenar vetenskap och religion. Men livet är ”den yttersta konsekvensen av förekomsten av självorganiserande förlopp, i stället för att vara något som står utanför naturens ordning” (172). Vi är den senaste skapelsen av den natur vi lärt oss ringakta. ”Den klassiska vetenskapen”, heter det sammanfattande, ”den mytiska vetenskapen om en enkel, passiv värld, tillhör det förflutna, dödad inte av filosofisk kritik eller empirisk resignation utan av vetenskapens egen inre utveckling” (57).

Prigogines teori omfattar alltså både materia och liv, och genom den kan vi övervinna ensidigheterna i naturvetenskap och humaniora. För naturvetenskap handlar om en värld utan människa, humaniora - och än mer ”humanism” - om människan utan värld. Det första känns torftigt och andefattigt, det andra inskränkt och antropocentriskt. Det beror på att det i båda fallen är fråga om abstraktioner och konstruktioner. För världen är ju hel och en, det är bara vi som envisas med att dela upp den i två: människa och natur, själ och kropp, medvetande och materia. Det blir därför angeläget att begrunda relationerna mellan de båda sidorna, något jag alltså började med redan i min doktorsavhandling. Och den som en gång förstått att fokusera helhet och process hos en stor roman och på så sätt lyckats få grepp om en fiktiv världs sätt att fungera har också fått förutsättningar att förstå stora och små system i den faktiska världen, från virveln och ljuslågan till Jorden som geologisk-biologisk organisation, ”Gaia”. Sättet att tänka är detsamma. Och utvecklingen löper från materia till människa:

Peter Östman, illustration till mitt inlägg i debatten ”Tro och vetande – igen” i Svenska Dagbladet år 2002: ”Vetenskap mellan tro och vetande” (17 nov).

Ekologi, filosofi, biologi; världen som process.

Det nya paradigmet är nödvändigt om den ”moderna” vetenskapen från 1600-talet och den teknik och ekonomi, som följt med den, inte skall ödelägga Jorden, vårt härliga hem i universum. Böcker med ekologiskt budskap av Fritiof Capra, Laszlo, Skolimowski, Alf Hornborg, Goldsmith och Roszak introduceras och diskuteras i Nya tankar, nya världar.

På bilderna ses Skolimowski, Capra och Wilber.

En ny station på denna utvecklingsgång har våren 2000 blivit den lärde amerikanske nytänkaren Ken Wilber, speciellt hans stora verk Sex, Ecology, Spirituality (1995). Wilber tar sin utgångspunkt i den nya vetenskap, som skapats av Prigogine och andra, men han menar att inte bara Newtons utan också Prigogines vetenskap enbart sysslar med den yttre sidan av verkligheten och därmed utelämnar hälften. Wilber vill gå vidare till det inre, till förnimmelser, medvetandet, tanken, själen, det andliga. För att visa

hur världen är beskaffad ritar han upp en kvadrat och delar in den i fyra kvadranter, två till höger för det yttre och två till vänster för det inre. I båda fallen två, därför att här skiljs också mellan det individuella och det allmänna (övre och nedre kvadranter). I varje kvadrant ritar han sedan en diagonal ut från centrum och avsätter på den de nivåer som han urskiljer i världen, i det

yttre från atomen till hjärnbarken (SF 1-3 = strukturella funktioner i hjärnan för medvetandets högsta nivåer), i det inre från atomens förmåga att reagera till den ”visionslogik”, som förmår urskilja relationer, helheter, sammanhang:

Världen är alltså inte ett ”plattland” utan den är vertikalt strukturerad i enlighet med den gamla tanken på ”Varats stora kedja”. Efter Arthur Koestler kallar Wilber detta för en ”holarki” (av holon = en helhet som samtidigt är del av annan, högre helhet). För människans del har den inre holarkin vidareutvecklats av bl a Don Beck till en ”Spiral Dynamics” i nio nivåer betecknade med olika färger, ett betraktelsesätt som Wilber anslutit sig till (A Theory of Everything, 2000, s 7 f).

Med detta har Wilber skapat förutsättningar för vad han kallar ”en världsfilosofi, en integral filosofi”, d v s en filosofi som relaterar sig till alla kvadranter och alla nivåer och gör det i form av ”orienterande generaliseringar” om en värld som därmed inte bryts sönder och reduceras i enlighet med den traditionella vetenskapens sätt att gå fram. En filosofi som därtill förenar denna nya vetenskap med hela den klassiska filosofin och religionen i väst och öst till en stor, allomfattande världsbild. En studie över Sex, Ecology, Spirituality: ”Lever vi i ett plattland? Världsbild, utvecklingslära och idéhistoria i Ken Wilbers magnum opus”, har publicerats i Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 1999-2000 (senare också i min Sökandet är vårt största äventyr). På svenska föreligger av Wilber En kortfattad historia om allting (2003; bilden av kvadranterna med svensk text därifrån). En välorienterad bok om Wilber av Frank Visser introduceras här. Ett föredrag jag höll om Wilbers filosofi på Filosoficirkeln i Lund 2004 kan ses och höras, om man laddar ner RealVideo G2 genom länk nederst på den sida som följer här. Klicka därefter på föredrag den 18 maj.

I oktober 2006 kom Wilber med en ny bok, Integral Spirituality. Han kompletterar här kvadranterna med perspektiv, inifrån och utifrån. En mediterande upplever sig själv inifrån och kan inte se sig utifrån, kan inte se att han är verksam på en viss nivå i den övre vänstra kvadranten, och att han inget vet om de andra tre. De gamla visdomstraditionerna från hinduism, buddhism, kristendom, islam etc. kan därför inte motstå kritiken från moderniteten, som kräver dem på objektiva bevis, och från postmoderniteten, som visar att deras ”tidlösa sanningar” till dels är formade av den kultur, där de skapats. Men just den överblicksbild, som kvadranterna erbjuder, gör det möjligt att erkänna och inkorporera det bästa av det premoderna, moderna och postmoderna. Dock utan metafysiken, för Wilber ersätter nu varseblivningar med det som går före, nämligen perspektiv, och menar att fenomenen bara existerar inom ramen för det perspektiv, som en iakttagare förmår anlägga. På det sättet finns det också ”olika nivåer av Gud”. Men just därför kan religionen bli ”ett transportband” från primitiva nivåer till de mest utvecklade. Förutsatt att både vetenskapen och religionen upphör med sin fixering vid den mytiska nivån, vid ”Herren Sebaot” etc. För det andliga, religionen, Gud finns på alla nivåer. Wilber solidariserar sig nu med postmoderniteten, men därmed hotar total relativism. Han tycks inte inse att, liksom texten är korrektiv vid litterära tolkningar, så är den fysiska världen ett korrektiv mot total relativism vid tolkningen av världen.

En senare upptäckare (än Wilber) är Richard Tarnas, The Passion of the Western Mind (1991, pocket 1993) som introduceras i Sökandet är vårt största äventyr. Med beundransvärd överblick, stringens och verbal intuition berättar Tarnas det västerländska tänkandets historia fram till våra dagar och visar på så sätt hur vår världsbild har växt fram, den världsbild där människan har tillägnat sig all medveten intelligens, medan kosmos blivit blint och mekaniskt och Gud är död. Därmed har människan blivit en främling i sin egen värld. Men detta har fött en längtan efter den gemenskap som gått förlorad. Den djupaste passionen i Västerlandet är, menar Tarnas, att överskrida denna världsbild genom att åter förenas med den natur som en gång skapat människan. ”Telos, den inre riktningen i och målet för den västerländska tanken, har varit att återförenas med kosmos i en mogen participation mystique, att överlämna sig frivilligt och medvetet i famntaget av en större enhet som bevarar mänsklig autonomi samtidigt som den överskrider mänsklig alienation”. Detta är, kan man säga, samma tanke och känsla som i Selma Lagerlöfs kompositioner över människa och natur och som i Prigogines påvisande av att hela världen inklusive människan fungerar som självorganiserande system.

Liknande tankar genomsyrar biologen Elisabet Sahtouris’ Earthdance. Living Systems in Evolution (1999 och senare), men utvecklas nu till en möjlig lösning för mänsklighetens ödesfråga: hur skall vi undgå att förstöra det ekosystem, som vi lever i och av och på, och därmed själva gå under? Svaret hon finner är att vi skall lära av naturen, av livet, av Jorden. Som en ung art befinner vi oss ännu i adolescensen, tonårsåldern, och förstår inte att blicka utöver vår egen kris och se att livet tidigare har löst sådana kriser genom att vända strid och konkurrens till samarbete och genom att ständigt återanvända Jordens materia. För det är

Elisabet Sahtouris

den enda vi har tillgång till; det finns bara ett jordklot, Jorden är en ö. Kruxet är bara, måste man tillägga, att vi, i motsats till cellerna i vår kropp som samarbetar så perfekt, inte är klonade och, i motsats till andra levande varelser, är självmedvetna och kan motsätta oss sådana lösningar. Den mänskliga aggressiviteten, maktlystnaden, erövringslusten är hinder på vägen. Vad man kan hoppas på är att kraften, ”momentet”, i livets, i ”Gaias”, utveckling mot samarbete skall riva även oss med sig till ny gemenskap. (Introduceras i Sökandet är vårt största äventyr.)

Andra forskare och (ny)tänkare som introduceras i mina tre böcker från 1994, 1999 och 2003 är

Gregory Bateson, Anthony Wilden, Nicholas Maxwell,E F Schumacher,Amit Goswami,Beverly Rubik, Rolf Edberg, Elisabet HermodssonBo Ahrenfelt, Dorion Sagan och Lynn Margulis, Rupert Sheldrake, Susan Oyama, Nils Uddenberg , Åke Hedberg.

Alltmer har jag kommit att se att den moderna naturvetenskapen från 1600-talet är en ideologi, behärskad av ”den djupt naturvetenskapliga tanken” (Uddenberg) att utvecklingen slumpmässigt styrs av kemiska och fysiska processer. Biologin är den senaste vetenskap som har satsat på denna ideologi - och vunnit. Men är allt verkligen bara slump och DNA? I den tankeväckande boken How the Leopard Changed Its Spots visar Brian Goodwin att de viktigaste processerna i naturen förlöper ”bortom Darwin och DNA”. Goodwin har också skrivit tänkvärt om en ny vetenskap som kan lära oss leva. Detta jämte studier över verk av Lynn Margulis och Dorion Sagan, Rupert Sheldrake, Susan Oyama, samt Nils Uddenberg och Åke Hedberg ingår i min fjortonde bok: Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (2004).

Efter den har jag arbetat ett halvår med Stephen Wolframs gigantiska bok A New Kind of Science från år 2002. Det är verkligen ett nytt slags vetenskap, så till vida som Wolfram genom att i datorn ”köra” olika slag av enkla program för ”cellautomater” funnit ett sätt att förutsättningslöst undersöka världen, inte som tillstånd (i enlighet med den traditionella vetenskapens matematiska ekvationer och formler) utan som process. På det sättet kan han driva dessa cellautomater framåt, inte tio eller hundra steg utan tusentals, med resultatet att han kan iaktta att åtskilliga av dem, trots de enklaste regler och utgångslägen, utvecklas till total komplexitet och oregelbundenhet. Här ett exempel (700 steg enligt regel 110 (s 33), fortsättning på följande sidor, sammanlagt 3200 steg):

Det är en komplexitet, som kanske inte överträffas någon annanstans, och den kan inte reduceras till någon enkel formel eller lag. Icke förty drömmer Wolfram om att genom insiktsfullt sökande finna en bakomliggande, enkel regel, som ytterst styr hela världen i all dess mångfald. Också han är alltså, trots allt, besatt av tanken om en teori för allt, blott att den inte skall ha formen av en lag för tillstånd utan av en regel för utveckling. Inte heller han vill nöja sig med en värld som utvecklar sig fritt efter eget skön mot självförverkligande. Däri delar han den gamla vetenskapens begränsning, för att inte säga dess lust till förmynderskap. Mycket mer om detta i min ”Tillstånd eller process – två sätt att förstå världen”. Hur mycket visare är inte Erich Jantsch, när han skriver: ”Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening först i efterhand.”

Emergens och självorganisation

Under våren 2005 funderade jag över vilket begrepp som var det mest grundläggande eller heltäckande av dem som de nya vetenskaperna lanserat och stannade inför emergens, framkomsten av något kvalitativt nytt utan att detta kunnat förutses utifrån egenskaperna hos de delar som deltagit i tillkomstprocessen (helheten är mer än summan av delarna). Det ledde till en ny bok: Världen underbarare än vi tror. Emergens, självorganisation, synkronisering, icke-reducerbarhet (2006). Här introduceras böcker av Mario Bunge,Robert B Laughlin,Harold J Morowitz,Steven Johnson , Steven Strogatz, Steven Rose samt sajter på nätet av Alder Stone Fuller och M Alan Kazlev . Som en förnyelse i tanken av samma dignitet som den Jantsch/Prigogine gav mig, upplevde jag Laughlins konstaterande att vetenskapens mål ”att förstå naturen genom att bryta ner den i allt mindre delar [i dag] ersätts av målet att förstå hur naturen organiserar sig själv” (Laughlin fick Nobelpriset i fysik 1998).

Men jag försöker också bestämma min egen position mellan en ortodox reduktionistisk vetenskap och en självtillräcklig andlighet. Fem bidrag kan läsas här: Inledning, Från reduktionism till emergens, Darwin hade inte fel, Ett omöjligt äktenskap? och Att segla mellan Skylla och Charybdis. Fyra följdskrifter är De lärda och Galileis kikare – i dag, Utbrott och uppbrott – en formel för paradigmskifte, Den höga muren, Empiri och metafysik.

Varför är emergens och självorganisation så främmande för den etablerade vetenskapen? Grundfelet tycks vara att den analytisk-reduktionistiska metoden av sig själv har lett till en atomistisk-mekanistisk-deterministisk världsbild; den ligger så att säga implicit i själva tillvägagångssättet, i ansatsen. Därmed finns det inget utrymme för naturens egen verksamhet och skapande, för emergens och självorganisation. Det är som förhållandet mellan läkare och patient: den ”tålmodiga” (patienten) tänks inte ha någon egen förmåga att handla. Likadant med förhållandet mellan erövrare och kolonisatörer å ena sidan och ”infödingar” å den andra.

Naturen kan inte agera, sägs det, därför att en handling ”förutsätter en intention som i sin tur förutsätter en medvetenhet som i sin tur förutsätter en aktör” (Mats Bengtsson). Det erbjuder onekligen svårigheter att tillämpa sådana begrepp på naturen. Men det beror på att de är myntade på människan, betecknar egenskaper hos henne. Varför skulle de passa lika bra för naturen? Där gäller i stället vad Ken Wilber kallat ”Kosmos självtranscenderande drivkraft”. Och att en sådan existerar är lika självklart som dess fortlöpande resultat av ständiga överskridanden: från Big Bang till galaxer, stjärnor, planeter och liv; från celler till växter, djur, människor och medvetande.

Och Wilber fortsätter med väl avvägda ord: ”Det är kreativitet, inte slump, som bygger upp Kosmos. Men därav följer inte att man kan likställa kreativitet med sin speciella favoritgud. […] Men fundamentalisterna, kreationisterna, tar fasta på de här tomma utrymmena i vetenskapens hotell för att fylla konferensen med sina delegater. […] Det finns utrymme för något andligt i Kosmos, men vi bör vara försiktiga med vad vi fyller det med. Det […] är något obestämbart, men det är inte inaktivt och livlöst eftersom det ger upphov till tillblivandet i sig.” (En kortfattad historia om allting, 44 f)

Att den analytiska metod som lett till så många välsignelser för mänskligheten, tillika har genererat en verklighetsfrämmande, steril världsbild, som hindrar oss att se att denna värld är sådan att den har kunnat skapa inte bara sig själv utan också oss, är en av tankelivets stora tragedier. Detta utvecklas vidare i Naturvetenskapens blinda fläck.

Ett nytt perspektiv på vad som här har avhandlats upprättades 2006 i en avhandling i Linköping av Emma Eldelin: ”De två kulturerna” flyttar hemifrån. C.P. Snows begrepp i svensk idédebatt 1959-2005. Genom att tillämpa Snows ”de två kulturerna” på svenska förhållanden kan författaren få ett övergripande perspektiv på debatten i Sverige mellan naturvetenskap och humaniora, ett perspektiv där också mina försök att överskrida gränsen mellan dessa båda områden har sin legitima plats. Detta utvecklas vidare i Att överskrida gränser.

Goethe och Gaia

Henri Bortofts mäktiga bok The Wholeness of Nature. Goethes Way of Science från 1996 är dräktig med idéer:

1.       Goethe hoppades bli ihågkommen mer som vetenskapsman än som diktare (år 1987 hade det också kommit 10.000 skrifter om honom som forskare).

2.       Goethes ”way of science”, hans sätt att se och tänka, är ett alternativ, en avsiktlig motinstans, till Galileis, Descartes och Newtons vetenskap.

3.       Goethe tvingar inte naturen att svara på förnuftets frågor, utan han fördjupar sig i det sinnliga intrycket av dess rörelser. Han är inte domare utan deltagare.

4.       Detta gör han genom att inte undersöka fenomenen sådana de föreligger ”färdiga” utan i stället begrunda hur de kommer till och

5.       På det sättet kan han nå fram till t ex den växande växtens ”autentiska helhet”, som inte är summan av dess delar utan tvärtom en ”mångfald i enhet”, där växten av egen kraft, förmår blomma ut i stam, blad, blomma, frukt. Allt detta kan han inte iaktta i stunden utan han ser det för sitt ”inre öga”. Men han ser växtens hela projekt, och avvisar därför varje tanke på att det finns en annan värld gömd bakom sinnevärlden. Vad han ser är en annan dimension av samma fenomen, helhetens dimension. Helheten är inte blott en abstraktion (nominalism/empirism), men heller inte en egen, separat verklighet (platonism).

6.       På det sättet är Goethe empirist mer än de flesta, men samtidigt är han klar över att all iakttagelse innehåller något som går utöver sinnenas vittnesbörd, nämligen fenomenets enhet. Det är den han når fram till i sin ”exakt sinnliga fantasi” (inre begrundan). I vetenskapens historia kallar Bortoft detta för ”den organiserande idén”, och menar att sådana idéer, gärna härrörande från kulturhistorien, varit viktigare för vetenskapens utveckling än konkreta experiment.

Detta är bara ett axplock ur denna rika bok, se vidare min introduktion ”Domare eller deltagare – två hållningar i vetenskapen”.

”En vild, komplex, dynamisk varelse”, så kallar Stephan Harding Jorden i boken Animate Earth. Science, Intuition and Gaia (2006). Där samlar han den visdom han som ”Resident Ecologist” utminuterar på Schumacher College i Devon, England. Sommaren 1999 demonstrerade han också för miljöpartiet i Skåne hur jordens ekologiska system fungerar som feed back-processer inom ramen för solenergins oändligt komplicerade kretslopp på jorden. Så med kolets, kalciums och svavlets, syrets och fosforns ”resor” över land och hav, genom atmosfär och underjord. Viktiga är molnen, som med sin vita ovansida reflekterar bort det solljus, som skulle gjort jorden för varm. Över havet bildas molnen genom kondensationskärnor från alger. På sådana sätt reglerar livet temperaturen i sin egen livsmiljö och är överallt delaktigt i vad som sker. Ekologins mirakel är att den ena varelsens avfallsprodukter blir ”mat” för den andra, så med syret som driver oss (och djuren), samtidigt som vi avger koldioxid, som upptas av växterna, vilka i sin tur avger syre. Så är planeten en symbios av materia och liv: Gaia.

I vår tid är Jorden desperat, menar Harding, den vacklar mellan istider och kortare varma perioder som en snurra, som håller på att tappa farten. Med sitt rätlinjiga förnuft är människan inte kompetent att handskas med detta. I stället behöver vi känna att vi lever våra liv i symbiotisk relation med en planetarisk varelse så mycket större än vi själva, ungefär som mitokondrierna i cellen. Gaia är förvisso mer lik en levande organism än en död stenklump, men levande i vanlig mening är hon kanske inte. Men Jorden är något mycket större och märkligare än vad vi vanligen föreställer oss.

Den jordiska verkligheten

Den konkreta jordiska verklighetens höga visa sjungs av David Abram i The Spell of the Sensuous från 1996. Grunden läggs genom en demonstration av att fenomenologin inte som hos Husserl behöver reducera upplevelsen av omvärlden till något rent subjektivt (solipsism). Den kan också, som hos Merleau-Ponty, låta förstå att varseblivningen är en dialog mellan kroppen och det landskap den bebor, en dans för två, ett öppet kretslopp som fullbordas först i den konkreta omgivningen. Traditionell naturvetenskap fokuserar sinnevärlden med bortseende från upplevelser av den, medan New Age ofta hävdar att den materiella verkligheten är en illusion orsakad av ett immateriellt medvetande. De tycks motsatta, men båda ser naturen som något passivt, att manipuleras av människan. Båda synsätten är instabila, men genom att studsa från vetenskaplig determinism till spirituell idealism och tillbaka undviker den samtida diskursen lätt möjligheten att iakttagaren och det iakttagna är av samma slag, på en gång förnimmande och känsliga. Merleau-Ponty menar att språket har en första sinnlig nivå av betydelser genom ton, rytm och resonans och att senare nivåer bygger på detta ”språkets kött”. Vårt tal inskriver oss i det ljudande, levande landskapet.

Men hur har vi hamnat i den tröga, deterministiska värld, som vi nu tycks ha omkring oss? En grund är de judiska och kristna traditionerna med en Gud som inte är av denna världen; en annan den filosofiska traditionen från Sokrates och Platon med förringande av världens sinnliga former till förmån för en osynlig värld av eviga idéer. Och gemensamt för båda är deras beroende av skriften, den mäktiga teknologi som vi kallar alfabetet. Abram målar upp en väldig bild av alfabetets historia, där den springande punkten är grekernas övertagande av den semitiska skriften. Hos semiterna bevarade alfabetet ännu ett samband med den fysiska verkligheten: Aleph betydde oxe, och ”A” hade formen av ett oxhuvud, ”O” av ett öga o s v. Men när grekerna tog över blev alfabetet ett helt abstrakt, inommänskligt system av tecken.

Abram strövar i det muntliga ”språkets landskap”, närmare bestämt hos indianer och aboriginer. I aboriginernas ”Drömtid” finner han en total symbios mellan landskap och språk. Från de mytiska ”Förfädernas” vandringar genom landet är varje drag i landskapet laddat med berättelser, tal och sång. Det är som hos Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson.

Abram begrundar särskilt rum och tid, jord och luft, och de mest slående iakttagelserna gör han om luften. För oss är luften föga mer än ett tomrum – vi glömmer hur luften genom den livsviktiga andningen förbinder minsta cell inom oss med hela den jordiska verkligheten. Luften är nära förbunden med själen, vilket framgår av att ord som ”psyke”, ”pneuma”, ”spiritus”, ”anima”, ”atma” tillika har betytt luft, andedräkt, vind. Luften tycks en gång ha uppfattats som det stoff som bildar medvetandet, som själens subtila kropp.

För ursprungsfolk med muntlig tradition är den gräns, som upprättas av deras språk, lik ett genomträngligt membran, som binder folken till deras landskap. Men efter etableringen av den fonetiska skriften blev språket en ogenomtränglig barriär, en spegelsal: från en rent inre zon ser språkbrukaren ut på en rent yttre natur. Men människans medvetande är inte något väsen från en annan värld, som bosätter sig i vår kropp, utan snarare är det frambringat av spänningar och gemenskap mellan den inre världen och den yttre.

Någonting är fruktansvärt fel, menar Abram. För att nå fram till bilden av Jorden snurrande i rymdens mörker tycks människan ha måst överge något lika värdefullt: ”ödmjukheten och nåden som kommer av att helt vara en del av denna roterande värld. […] om vi helt enkelt framhärdar i vår reflekterande kokong, då kommer alla våra abstrakta ideal och aspirationer för en enhetlig värld visa sig vara en förskräckande desillusion. Om vi inte snart besinnar oss på våra sinnliga omgivningar, om vi inte återvinner vår solidaritet med de andra känsliga varelser [sensibilities], som bebor och utgör dessa omgivningar, då kan kostnaden för vår mänskliga gemenskap bli vår egen utplåning.”

Natur och kultur mer samhöriga än vi trott.

Den empiriska, ”jordiska” linjen hos Goethe-Bortoft, Harding och Abram återfinns också i tre böcker från 2007, 2008 och 2009. Från 2007 är Brian Goodwins nästan sensationella Nature’s Due. Healing Our Fragmented Culture. Titeln är en vits: den betyder både Nu är det naturens tur och Vår skuld till naturen. Goodwin visar att natur och kultur är mer samhöriga än vi trott. På samma sätt som en läsare tolkar en skriven text, skapar organismer mening av sina genetiska texter ”genom att uttrycka dem i en form (morfologi och beteende) i enlighet med deras livsmiljö och historia” (99). ”Natur och kultur förstås som en fortlöpande och enhetlig skapelseprocess, inte två domäner som är skilda åt av unika mänskliga attribut” ( kurs. här, 12). Meningsbegreppet hör hemma också i naturen, i en ”biologisk hermeneutik”.

Den stora gåtan är ”vem” som skapar, och Goodwin betonar att det inte är en ”byggmästare” i form av någon separat enhet i en cell utan i stället processen själv på basis av ett morfogenetiskt fält i form av ”de mönster av relationsförhållanden som existerar vid olika organisationsnivåer” (127). Därmed tycks självorganisationens gåta lösas på så sätt att det på varje nivå finns en ”huvudman” för organisationen, allra först det befruktade ägget och sedan olika cellkombinationer, som detta ger upphov till. Samtidigt som det i universum tycks finnas en skapande kraft som driver det hela framåt.- Tillsammans med Stephan Harding leder Goodwin en helårskurs i Holistisk vetenskap för Master of Science vid Schumacher College i Devon i England. Se vidare min studie. Dessvärre dog denne framstående forskare och tänkare den 15 juli 2009, 78 år gammal.

Att återupptäcka det heliga

Ytterligare en studie på samma linje är Stuart Kauffmans Reinventing the Sacred. A New View of Science, Reson and Religion från 2008. Ett klargörande av bokens titel finner man redan på bokomslagets insida: ”Begrunda den sammanflätade, integrerade komplexiteten hos en levande cell efter 3.8 miljoner års evolution. Är det mer vördnadsbjudande att anta att en transcendent Gud formade cellen med ett enda drag, eller att inse sanningen: den levande cellen utvecklade sig utan någon Skapare, utan någon Allsmäktig Hand; i stället uppstod den själv, skapad av biosfären under dess utveckling? Sanningen är mycket mer magnifik, mycket mer förtjänt av vördnad och av att ses som ett under, än våra gamla skapelsemyter.” Det gäller, heter det ett stycke in i boken, att ”finna en ’tredje väg’ mellan en meningslös reduktionism och en transcendent Skapargud, en väg som bevarar fruktan, vördnad och andlighet – och uppnår mycket mer” (31).

Detta innebär att Kauffman bryter mot reduktionismen och determinismen och deras utarmade värld och i stället satsar på självorganisation, emergens och kreativitet. Vi lever våra liv framlänges in i mysteriet. Livet, biosfären, människan och hennes vardagsvärld och historia är verkliga och inte reducerbara till fysik. Handlingar, värden, mening, etik är verkliga delar av universums möblemang. Dikt och poetisk visdom är riktiga och verkliga och visar oss sanningen. Konsten och humaniora, som utforskar vår väg in i det okända, är därför lika viktiga som naturvetenskapen, skriver denne naturvetare. Men vi är en del av världen, inte den av oss. Och naturen är Guden som vi inte behöver tro på, för den är odisputabelt verklig.

En längre studie över denna storartade bok under rubriken Att uppfinna det heliga på nytt eller Guden som vi inte behöver tro på återfinns här.

Arvet från Prigogine

Ilya Prigogine fick Nobelpriset i kemi 1977 ”för sina bidrag till den irreversibla termodynamiken, särskilt teorin för dissipativa strukturer”. Han avled i maj 2003, och 2004 utdelades för första gången ”Prigogine-medaljen”. Den var instiftad av Wessex tekniska institut utanför Southampton och universitetet i Siena för att hedra minnet av Ilya Prigogine, som genom sina idéer ”lade grunden för forskning i ekologiska system”.

Vinnaren av medaljen 2005 Enzo Tiezzi i Siena har betecknat Prigogine som ”1900-talets störste naturforskare”.^[1][1] Newton skapade en teori för materien och Darwin för livet, men Prigogine skapade en teori som omfattar både materia och liv. Därför skulle han kunna ses som större än båda. Han har, som redan framhållits härovan, upptäckt och utforskat en existensform, ”dissipativa strukturer” eller självorganiserande system, som ingen tycks ha förstått före honom men som är gemensam för materien och livet och som därmed gör avståndet mellan dem mindre. Och som är mycket vanlig (NE). Hans upptäckt har alltså relevans också för humaniora. Världen är inte (bara) en anhopning av trög materia, en uppsättning föremål utspridda i rummet, ett passivt objekt för människans aktivitet, utan (också) aktiva processer, självorganiserande system, verkande helheter, som virvlar i luft och vatten från virveln i badkarsvattnet till tromber och tyfoner, vädret och klimatet, kemiska reaktioner inklusive eldslågor, ekologiska system, växter, djur och människor och alla deras organ ner till cellen. I min bok Världen och vetandet sjunger på nytt från 1994 görs ett försök att närmare teckna denna teori och värld.

Här skall nu introduceras de som fick medaljen 2005, 2004 och 2007.

I Prigogines fotspår

Som den andre mottog Enzo Tiezzi Prigogine-medaljen 2005. Han är professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Siena i Italien och gav 2006 ut Steps Towards an Evolutionary Physics. Titeln ansluter till Gregory Batesons Steps to an Ecology of Mind, men innehållsmässigt vidareutvecklar den främst tankarna hos Prigogine. Det första ”steget” (kapitlet) handlar om ett paradigmskifte från den ”moderna” vetenskapen från 1600-talet till ”ekodynamik”, en evolutionär fysik, baserad på en holistisk världsbild. I enlighet med namnet gäller hans bok inte bara livet: ”Geologiska, meteorologiska, ekologiska, oceanografiska och biologiska studier visar att varje organisms liv är del av en storskalig process, som involverar metabolismen hos hela planeten. Biologisk aktivitet är en planetarisk egenskap, en fortlöpande interaktion av atmosfärer, oceaner, växter, djur, mikroorganismer, molekyler, elektroner, energi och materia, allt delar av helheten.” Och vidare: ”Verkligheten konstitueras av fenomenologiska aspekter utmärkta av tidens irreversibilitet: makromolekylär organisation, celldifferentiering, livsprocesser. Detta beror på dynamiska interaktioner som äger rum i komplexa system.”

Här finns en förklaring till ”naturens skapande kraft”, som Prigogine talade om, eller i varje fall till verkningsmedlen som en sådan kraft kan använda sig av.

Det andra ”steget” fokuserar tiden. Här citeras genast Prigogine: ”Tiden ställer inte längre människan i motsättning till naturen utan markerar tvärtom hennes hemmahörighet i ett uppfinningsrikt och skapande universum”. Descartes, Newtons och Einsteins vetenskap, sägs det vidare, misslyckades med att inkludera tiden i rationella mönster och löste problemet genom att eliminera den. Enligt Einstein är tid bara en illusion, och hos Newton och i kvantmekaniken mäts tiden liksom rummet, i motsättning till all erfarenhet, reversibelt. Dogmen om det upprepningsbara experimentet kan vara sann för icke-levande objekt, som bara förändras i geologisk takt, men den är inte sann för biologiska och ekologiska enheter, som förändras med varje ögonblick. ”Evolutionära system tillåter inte upprepningsbara experiment: de spelar verkligen tärning.Beroende på deras stora komplexitet kan de inte reduceras, och de är inte deterministiska system.”  ”Materialismens och kreationismens dogmer är bara två sidor av samma vetenskapliga dumhet. I ”Prigogines verk läggs grunderna för denna evolutionära fysik. Den vetenskapliga schizofreni som skilde evolutionär biologi och mekanik åt är övervunnen och fysik och biologi finner en mötesplats” (21 f)

Det tredje steget kallas ”Termodynamisk osäkerhet” men besynnerligt nog använder Tiezzi sig här inte av den bok som Prigogine gav ut 1997: The End of Certainty. Men han framhåller att logik och matematik har sina begränsningar: med dem kan man inte undesöka alla aspekter av livet.

Hur kan Darwins tes att evolutionen ökar livets organisation ”förlikas med Clausius teori att oordning åtföljer naturens ökande komplexitet?” Svaret kommer triumferande: ”Denna motsättning övervanns magnifikt av Prigogine, som observerade att icke-jämvikt kan vara en källa till ordning. […] irreversibla processer kan leda till en ny typ av dynamiskt tillstånd hos naturen kallat ’dissipativ struktur’.” Och så hänvisas till en skrift av Prigogine så tidig som 1954. Det är fråga om en nyupptäckt existensform (Världen och vetandet sjunger på nytt 53). Det är så virvlar och flammor existerar, vädret och klimatet, levande varelser och deras många underbara system ner till cellen, ekologiska och sociala, tekniska, ekonomiska och estetiska system, överallt detta sätt att existera. Som ingen tycks ha förstått före Prigogine.

En tredje tankeställare gäller Jordens energibalans. Från Solen mottar Jorden 10.000 gånger mer energi än mänskligheten förbrukar. Det är ju bra nog, även om den mesta energin behövs på andra håll. Men det räcker inte med detta. Om drivhuseffekten skulle bli så stor, att den försämrade energin (värmestrålning) inte kunde avgå till rymden, skulle allt liv snart upphöra. ”Ett avlopp (sink) är lika viktigt för livet som en källa.”

Vad är det som sker vid döden? För Tiezzi är det entropin som förändras. Den döda hjorten fungerar  inte längre och alstrar därför ingen entropi. ”Det finns en entropisk vattendelare mellan långt-från-jämviktssystem (levande) och klassiska system (den döda hjorten och varje oorganiskt icke-levande system).” Här är jag själv dock undrande. Hur är det med virvlar i luft och vatten, små och mycket stora som tyfoner och lågtryck? De drivs ju av energi och håller i gång så länge energi strömmar till. Avger de ingen entropi, vart tar deras använda energi vägen? Också de är ju dissipativa strukturer, självorganiserande system. Själv skulle jag vilja se skillnaden mellan dem och de levande systemen som mindre absolut.

I själva verket tror jag att Prigogine skulle ha hållit med mig. Han kallade ju sin mest lästa bok för ”La nouvelle alliance”, det nya förbundet mellan världen och livet. Han var i botten (fysikalisk) kemist, inte biolog, och samtidigt till sin grundhållning humanist. I sin självbiografi till Nobelpriset omtalar han att han blev student på helklassisk linje med historia, arkeologi och musik som sina stora intressen (Nobelprize.org) . Det stora med hans teori tycks mig, som tidigare sagts, vara att det är fråga om en existensform gemensam för liv och icke-liv. Världen är som vi och vi som världen.

När det gäller icke-lineära ekvationer kan man inte addera två lösningar utan man måste betrakta ett icke-lineärt problem i dess helhet: ”Att addera en elementär aktivitet till en annan kan framkalla dramatiska nya effekter […], avspeglande samverkan mellan de ingående elementen. Det ger upphov till oväntade strukturer och händelser, vilkas proportioner kan vara helt annorlunda […] Icke-lineär vetenskap är vetenskapen om evolution och komplexitet.” Här är det än en gång fråga om ”samverkan mellan de ingående elementen”, och det framgår vilken kraft en sådan samverkan kan ha i fråga om att skapa nytt eller åstadkomma kaos.

Jordytan mottar en ström av energi från Solen, vars yta håller 5800 grader K(elvin), och återsänder den till yttre rymden med en temperatur av 3 K. ”I denna väldiga spännvidd i fråga om temperatur ligger livets hemlighet och möjligheten av arbete gentemot entropisk jämvikt, förflyttande levande system bort från jämvikt, mot ordnade, negentropiska, levande tillstånd.”. Detta gäller också icke-levande system som väder och vind, de olika (grund)ämnenas kretslopp på Jorden o s v.

I detta sammanhang, när systemets ”delar” är så påtagliga, når Tiezzi också fram till sin bästa beskrivning av vad som händer inuti systemet.

”I komplexa system framgår organisation vanligen spontant och är inte pålagd. […] beteendet hos de enskilda elementen är egoistiskt och individualistiskt […]: i enlighet med lagen om minsta möjliga motstånd modifierar elementen alltid sina interaktioner med andra element, sökande efter vad som är mest förmånligt. Interaktioner mellan beståndsdelar (individer) […] innebär fortlöpande ömsesidig anpassning; varje individ handlar och reagerar i enlighet med handlingar och reaktioner hos de andra individerna.

Denna process, framkallad av konkurrens och samarbete […], stannar inte förrän en organisation har uppnåtts som garanterar harmoniska, fredliga interaktioner mellan individerna. Klara exempel finns i naturen, i vilken grupper av aktörer följande sin egen väg överskrider sig själva och uppnår kollektiva resultat, omöjliga att nå individuellt. Organismer  anpassar sig fortlöpande till varandra […] tills de utformar ett ekosystem.”  Av detta kommer den gamla sanningen. Det hela är mer än summan av delarna. Krafter som driver denna process är gravitationen, elektriska och kemiska krafter o s v.

Tiezzi riktar också uppmärksamhet på en terminologi som sägs ha tillkommit  under de sista tjugo åren: ”Orientors, goal functions and configurations of processes”, som det heter i kapitelrubriken. De två första begreppen har ju den fördelen att de visar på att processerna har en riktning, men detta görs, tycks det mig med större insikt och finess av Erich Jantsch i ord som jag ofta citerat: ”Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening först i efterhand”.

Tiezzi ställer oss inför ett motsatspar: ett vackert bord av alm och ett almträd. De är gjorda av samma material och ändå fullständigt olika. ”Inte bara för att trädet växer och fortplantar sig utan också för att det innefattar den information och kapacitet för självorganisation som almbordet saknar. […] Trädet är ett dynamiskt system långt från jämvikt som uppehåller sig själv i livet; almbordet kan bara till sist uppnå termodynamisk jämvikt. […] Almträdet kommer också att nå termodynamisk jämvikt, men bara efter det att det övergått från levande till icke-levande tillstånd.”

Frågan är då Vad är liv? ”Celler skiljer sig från andra fysiska system i kraft av den stegrade komplexitet som är inneboende i deras epigenetiska utveckling […]. Ingen maskin eller obesjälat fysiskt system kan stegra sin komplexitet som den enklaste levande cell kan.

I Mae-Wan Hos bok Genetic Engineering, Dream or Nightmare vänds upp och ner på den vanliga sympatifördelningen mellan Darwin och Lamarck. Hos Darwin eller i varje fall i den  molekylärbiologi, som följde i hans spår, förnekas både organismens erfarenheter och organismen själv, eftersom bara generna tycks ha konsekvenser för utvecklingen. Lamarcks teori däremot ”grundas på en uppfattning av organismen som en aktiv, självständig varelse, öppen för omgivningen under epigenesen […]. Det epigenetiska framgångssättet betraktar upplevelsen av omgivningen under utvecklingen som central i organismens evolution. Detta begrepp är fortfarande potentiellt subversivt […], och det är därför det våldsamt avvisas av den innevarande ortodoxin.”

Detta tycks mig intressant. Vad ortodoxin favoriserar är fasta synsätt, bestämda metoder, naturligt urval, mikrobiologins fixa uppsättning objekt och därmed determinism och fatalism. Lamarcks aktiva, självständiga varelse, öppen för intryck från omgivningen och därmed för oberäkneliga förändringar, är mindre tacksam för en forskning som vill ha säkra, entydiga resultat. Hur känner jag inte här igen mig från motsättningen mellan å ena sidan positivistisk och (inskränkt) strukturalistisk litteraturforskning och å den andra hermeneutisk, mellan forskning som sätter metoder och begrepp, systematik och taxonomi, i första hand och vill anpassa forskningobjektet till dem (även om det naturligtvis är ett spel melan fenomenen och indelningsgrunderna) och å andra sidan forskning som stannar i förundran och beundran för världen och söker förstå den som den är. Här finns en stor skiljelinje i vetenskapen och dess historia, varvid ortodoxin vanligen sett det första alternativet som det självklara och givna.

”I dag vet vi att livet är en uppsättning relationer och co-evolutioner som når oss från avlägsna biologiska epoker; en oändlig uppsättning interaktioner mellan molekyler och celler, mellan atmosfärer och levande varelser, mellan biologiska arter och ekosystem, och vi vet att livet är mer karakteristiskt för dessa systeminteraktioner än för en enskild individ. Lucretius hade rätt när han sade att livet passerar från den ena varelsen till den andra, given som egendom till ingen men i användning av alla.”

Freeman Dyson står för en viktig distinktion: ”[…] skapande som utvecklar sig nästan av slump i komplicerade strukturer är mer betydelsefullt  som en drivande kraft för evolutionen än Darwins konkurrens mellan reproducerande monader”. Darwin hade inte fel, men darwinismen är inte allt! Och en annan distinktion från annat håll: ”[…] organismer bär sina ritningar inom sig och referar hela tiden till dem, medan ritningen till en ångmaskin stannar på ingenjörens skrivbord”.

I den bok som heter Steps towards an Evolutionary Physics hade jag hoppats på ett ökat uppmärksammande av icke-biologiska dissipativa strukturer. På detta svarar Tiezzi, kan man säga: ”Utmaningen är att bygga en ny fysik och en ny kemi för den levande världen, för system som utvecklar sig, för hela naturen.” Han vänder genast blicken mot livet, men som korrelat får han en evolutionär fysik.

”De två fundamentala kategorierna för denna vetenskapliga utmaning är tiden och estetiken”, heter det vidare. Med tiden ligger det till klart nog. ”Huvudtemat” för Prigogine var tidens roll i fysiska vetenskaper och i biologin, och hans resultat i fråga om dissipativa strukturer har stimulerat många naturvetare världen över. Själv läste han i ungdomen Bergsons Den skapande utvecklingen (L´evolution creatrice) berättar han i sin självbiografi och citerar därifrån: ”Ju djupare vi studerar tidens natur, desto bättre förstår vi att fortvaro (duration) betyder uppfinning, skapande av former, fortlöpande utarbetning av det absolut nya.”  Från självbiografin, skriven för Nobelpriset, citeras också om valet av universitetstudier: ”De ledde mig faktiskt till en nästan motsatt riktning mot kemi och fysik. Och så, 1941, fick jag min första [!] doktorsgrad.” Det vittnar gott om frisinnet på hans universitet i Bryssel!

Estetikens roll är mer överraskande. Det är frågan om en polemik mot uppdelningen i primära och sekundära kvaliteter, mot naturvetenskapens ensidiga sysslande med kvantiteter. ”Kvalitet och tid är inte yttre värden utan interna egenskaper hos levande organismer. Det är den stora lektionen från Darwins evolutionsteori”, heter det, och Whiteheads begrepp händelse (event) manas fram mot Newtons lagar för mekanik och gravitation. ”Dessa lagar är deterministiska och reversibla, de antar tidssymmetri mellan det förflutna och framtiden. Detta är inte sant för levande system, ekosystem, biologiska och ekologiska händelser.”

”Naturen är ett konstverk”, sammanfattas det. ”För att förstå det måste naturen ses som en helhet, som Bergsons fresk, betraktas med vår kulturs ögon och våra sinnen: hörd, känd, tänkt – hennes struktur och rytmer måste genomtränga oss.” Samtidigt kan mötet mellan ”en stark, manifest skönhet och en vetenskap med modet att överge fyrkantiga scheman och gamla paradigm ge upphov till ’biodiverst’ tänkande, som kan öppna dörrar och skriva berättelser som alltid är nya.”

Så samlar sig Tiezzi till finalen. Långt från jämvikt bevittnar vi, efter Prigogine, ”nya tillstånd hos materien, som har egenskaper som skarpt avviker från dem vid jämvikt. Detta låter förstå att irreversibilitet spelar en fundamental roll i naturen”.

”Vi är barn av naturens och människans gemensamma historia. Att känna naturen betyder att lyfta erfarenheter från boken om Moder Jords miljardlånga erfarenhet. För att ha kunskap – vetenskaplig och konstnärlig – behöver vi  ’extatisk passion för naturens vävnad’ [Novalis].

Om vi verkligen vill gå stigen mellan estetik och vetenskap, måste vi kasta loss från den arroganta skepticismen hos många vetenskapsmän och ha modet att utforska nya former av kunskap”.

Mer om denna bok i länk.

Att förena Darwin och Prigogine

eller

Att kvantifiera evolutionen med hjälp av termodynamik

Den förste som fick ta emot Prigogine-medaljen var en dansk, kemisten och ekologisten professor Sven Erik Jørgensen (född 1934). År 2006 gav han ut Evolutionary Essays. A Thermodynamic Interpretation of the Evolution, som bygger på hans tidigare omfattande forskning. På sidan 3 från slutet avger författaren en avsiktsdeklaration: ”Syftet med den här boken är att kvantifiera evolutionen genom att översätta Darwins teori till termodynamik.”

Ett grundläggande moment i denna kvantifiering är beräkningen av ”eko-exergin” för växter och djur under utvecklingens gång. Exergi är ett mått på energins kvalitet, dess förmåga att utföra arbete. Detta projekt genomförs via en serie formler och ekvationer, närmare bestämt 32 stycken, en operation som ställer stora krav på läsaren. Det är dock inte fråga om några absoluta tal utan i stället om eko-exergin i förhållande till vad som finns i död organisk materia, detritus. Virus sägs då ha värdet 1.01, människan däremot 2173. (I absoluta tal anges värdet för detritus vara 18.7 kilojoule per gram.) (24, 21)

På vägen mot finalen görs ett otal resonemang och beräkningar, hela tiden är det dock fråga om skattningar, närmevärden. Men Jørgensen menar sig till sist kunna ange siffror för vad som skett under evolutionens gång. I ett typiskt ekosystem sägs eko-exergin ha ökat 6000 gånger, och organismernas förmåga att inverka på och använda sig av omgivningen sägs ha ökat mer än 430.000 gånger. (192)

Det är talande siffror. Jørgensen har förvisso visat att livet har ökat sin förmåga att bruka Jorden! Det har byggt upp ett ofantligt system av aktörer och processer, som har gjort Jorden grön och levande, till ett paradis så långt ett sådant är möjligt i vårt universum. Men sedan har också människan tillkommit med tidigare aldrig skådade förmågor och maktmedel, maktlust, girighet och oförmåga att begränsa sig.

Det är det som är den stora faran i dag.

Kvantifieringen är dock inte det enda syftet med boken utan, som framgår av underrubriken, gäller det en generell termodynamisk tolkning av evolutionen. På vägen gör Jørgensen en lång rad intressanta distinktioner, som upptar större delen av hans bok, liksom också av denna sammanfattning, som därmed också blir lång.

Grunden är insikten från Prigogine att ekologiska system är dissipativa strukturer, självorganiserande system, långt från jämvikt (varvid jämvikt innebär stillastående, overksamhet, död). Kostnaden för ”driften” beror både på mellanhavanden med omgivningen och på processer inom systemet som diffusion, hetta, överföringar och kemiska reaktioner. I ekosystem kommer det yttersta inflödet av energi från solstrålningen; denordning som skapas är till exempel biokemisk molekylär ordning och det yttersta avloppet är värmestrålning från Jorden ut i rymden med dess temperatur nära den absoluta nollpunkten.

Jørgensen lanserar en termodynamikens fjärde lag: ”Ekosystem kommer i alla faser att röra sig bort från termodynamisk jämvikt och utvälja  de komponenter och den organisation som ger störst flöde av användbar energi genom systemet och mest exergi lagrad i systemet.” (38) Han urskiljer också tre olika tillväxtformer för ekosystem:

I.                     ”Tillväxt i den fysiska strukturen (biomassan), som kan fånga mer av den inkommande energin i form av solstrålning men också fordrar mer energi för underhållet (andning och avdunstning).

II.                   Tillväxt av nätverket, vilket betyder fler kretslopp (more cycling) för energi och materia.

III.                  Tillväxt av information (mer utvecklade växter och djur med mer gener) (…).”

Tillväxtform I dominerar i en första fas, men när infångandet av solstrålningen nått 80 % är det inte möjligt att stegra den mer. Tillväxtformerna II och III blir nu dominerande. De behöver inte mer exergi för underhållet och kan därför vidareutvecklas. ”Evolutionen har därför i hög grad spelat på […] tillväxtform III (fler och fler komplexa organismer) och tillväxtform II (fler och mer olikartade organismer är länkade i ett mer och mer komplext nätverk)” (36 ff).

Ett intressant begrepp är constraints, begränsningar, hinder, problem. ”Constraints innebär både problem och utmaningar.” Men om problemen löses, skapas förbättringar och nya möjligheter. Det stora hindret i början av evolutionen var att det som organismen hade lärt sig under livet försvann med döden. Det problemet löstes av generna, men dessa skapar också nya begränsningar. Mutationer och så småningom sexuella kombinationer skapar ytterligare nya möjligheter men också nya begränsningar. ”Evolutionen kan betraktas som (nästan) oändliga växlingar mellan problem (constraints) följda av lösningar som skapar nya möjligheter men också nya problem som ropar efter nya lösningar […] och så vidare – en trappa mot en mer och mer komplex värld.”

Jørgensen jämför med språket och sedan med skriften, men jag skulle vilja gå ett steg längre, till dikten och poesin. Rim och rytm är förvisso hinder för den som skriver poesi, men de är samtidigt utmaningar, som ger möjlighet till nya effekter och kvaliteter. Än mer så naturligtvis i bundna versformer som sonetten.

Så formas evolutionen av hindren såsom utmaningar i en ständigt föränderlig värld. ”Det har därför troligen varit en fördel för evolutionen att Jorden har bevittnat åtskilliga enorma naturkatastrofer […]. Evolutionen är beroende av katastrofer från tid till annan […]” (47 f ).

Exergi är inte bara en fråga om kemi och biologi utan också om information, förvärvad kunskap. Alla organismer är fulla av information, både i generna och genom erfarenhet. Levande system har hög nivå av exergi, därför att det fordras mängder av information för att fortplanta sig och för att metabolisera, d v s omsätta ämnen från omvärlden till den egna livsprocessen. En groda t ex, innehåller 84 miljoner aminosyror, var och en med 20 olika möjligheter. All denna information förloras dock med döden. (19 f, 27)

”Ingen överföring av energi […] är möjlig utan materia och information, och ingen materia kan överföras utan energi och information. Ju högre nivåer av information, desto högre utnyttjandet av materia och energi  för ytterligare utveckling av ekosystem bort från termodynamisk jämvikt.” (55) I dessa avseenden överträffar ekosystem rent fysiska system, som oftast kan beskrivas enbart i termer av energi och materia. ”Av de tre kvaliteter som karakteriserar livet – massa, energi och information – är det information som definierar livet.” (55)

Den icke-biologiska informationen väger dock inte så tungt, och Jørgensen excellerar med att räkna ut energiinnehållet i en bok. Formeln för detta innehåller Boltzmanns konstant, som är ytterligt liten: 1.38 x 10^-23, så resultatet blir inte så imponerande. Och stort bättre blir det inte, när författaren på sitt vanliga svepande sätt gör ett approximativt överslag över alla böcker, filmer, foton, TV-program, telefonsamtal etc. Som eko-exergi är all denna information försumbar, skriver han, jämfört med informationen hos levande organismer, som ju finns i alla deras otaliga molekyler (DNA!). (185)

Annorlunda blir det då Jørgensen kommer till den kulturella evolutionen. Om informationsteknologin kommer att utvecklas med samma hastighet som nu, 10 gånger snabbare och 10 gånger större lagringskapacitet var 3-årsperiod, kan den bli jämförbar med den biologiska takten (rate) om ungefär 30 år. Och enligt Moores lag, heter det, har datorkapaciteten fördubblats var 18 månad, så att datorerna nu är 1 miljard gånger snabbare än för 50 år sedan. Det får Jørgensen att blicka framåt mot ”den ultimata datorn”, som skulle kunna nås om cirka 200 år och innehålla 2 miljoner gånger så mycket eko-exergi som människan. (187)

”Är livet ett mirakel?” frågar Jørgensen och svarar själv på basis av sina många klarlägganden av livsprocessen: ”Livet är inte ett mirakel utan resultatet av naturliga processer.” Javisst, kan man tillägga, men resultatet är så fantastiskt att det ändå kan framstå som ett under. Eller med Stuart A Kauffman på skyddsomslaget till hans bok Reinventing the Sacred från 2008, (den naturvetenskapliga) ”sanningen är mycket mer förtjänt av vördnad och av att ses som ett under än våra gamla skapelsemyter”.

Det finns fyra system för att ärva egenskaper. För det första genom generna, vilket dock inte är så enkelt som man föreställt sig, därför att generna kan ändras på flera olika sätt: genom mutationer och sexuella kombinationer, genom enzymer, som kan röra om i dem, och genom ”hoppande” gener. Därtill också genom symbios mellan encelliga organismer och genom att bakterier kan byta gener med varann: ”conjugation”.

Men därutöver finns det också tre andra arvsystem: ”epigenetiska” system som tillkommer under fostrets utveckling, beteende: lejonungar lär sig jaga av mamman, och symboliska arvsystem genom tecken, språk, skrift. ”Conjugation” mellan bakterier och sexuella rekombinationen av gener ”har gett en enorm stegring av variationsrikedomen som har varit av yttersta betydelse för alla evolutionära processer”. (81 ff)

Hur har livet kunnat uppkomma och fortleva i så extrema omgivningar som i djuphavets mörker, i djupa grottor utan ljus etc.? Jørgensen tänker sig två möjligheter:

1. Livet kommer oundvikligen att framträda (emerge) överallt där villkoren är sådana att det är möjligt.

2. Liv under svåra villkor är möjligt bara om livet har haft tillräckligt med tid att forma många olika former, av vilka någon kan modifieras till att möta dessa villkor. (87 f)

Jørgensen har nya, märkliga synpunkter på ”värmedöden”, det slutliga stillestånd i världen, när all energi är förbrukad, som i mer än hundra år har skrämt dem som känt till detta framtidsscenario. Den utvecklingen kompenseras nämligen, menar han, av universums häpnadsväckande utvidgning, rörelsen hos galaxerna bort från varandra (97 f). Den rörelsen skulle tillföra universum en exergi, som vida överträffar vad nya stjärnor kan ge. Men samtidigt utstrålar ju stjärnor ständigt energi och detta i en takt som närmar sig vinsten genom utvidgningen.

Här känner man sig först ställd: varför skulle utvidgningen tillföra exergi? Men man kan tänka på ett gummiband: det fordras ju energi för att sträcka detta, och denna energi har då överförts till gummibandet, vilket blir tydligt nog, om man släpper det. I galaxernas fall är det övervinnandet av gravitationskraften som skapar spänningen. Så förhoppningsvis har Jørgensen rätt.

Jørgensen resonerar också om huruvida det finns liv på andra håll i universum. I solsystemet pekar han på Mars och på Jupiters och Saturnus månar, men det liv som möjligen skulle finnas där är naturligtvis ytterligt primitivt. Vad gäller Vintergatan och andra galaxer blir resultatet än mindre uppmuntrande. Om man tar hänsyn till en mycket lång rad av tänkbara omständigheter, stannar han vid att det i Vintergatan kanske finns två teknologiska civilisationer men att avståndet till dem sannolikt är sådant att det utesluter varje kontakt, i varje fall fysisk sådan. För andra galaxer är läget naturligtvis ännu långt sämre. ”Om det finns en galax med en planet med avancerat liv så nära som 1 miljon ljusår, så skulle det ta 2 miljoner år att starta en dialog genom radiovågor – och vid den tiden har vår civilisation högst sannolikt försvunnit” (102). Allt detta är naturligtvis allmänna resonemang, kvalificerade gissningar. Men de har mer för sig, tycks det mig, när resultatet som här blir negativt.

Den kambriska explosionen ger anledning till en distinktion mellan vertikal evolution, som leder till mer och mer komplexa organismer, och horisontell, som på grund av den enorma variationen i livsvillkoren i tid och rum, leder till en lika enorm variation i livsformer.

I en serie av 22 allt större figurer visas hur de ekologiska nätverken blir alltmer komplexa under utvecklingens gång (162 ff). De har ökat i komplexitet och effektivitet genom att nya feedback-funktioner (cycling) tillkommit, så att samma mängd energi kan bära upp alltmer biomassa och eko-exergi. ”Evolutionen av de ekologiska nätverken har blivit möjlig tack vare den horisontella evolutionen – evolutionen av artrikedom.” (179)  Det är emellertid fråga om två serier, en baserad på energiflöden och en på flöden av eko-exergi. I den senare serien begagnar sig författaren av de värden för eko-exergi hos olika organismer, som omnämnts ovan. Det visar sig att dessa höga värden slår igenom i siffrorna för de senare nätverken, så att de blir långt högre än för de de förra.  Och därmed är vägen öppen för den slutliga kvantifiering av evolutionen, som refererats ovan. En längre framställning av denna bok finns här.

I begynnelsen var processen

Den fjärde som fick ta emot Prigogine-medaljen (1907) är Robert E Ulanowicz, professor I teoretisk ekologi vid University of Maryland. Här skall nu introduceras en bok av honom från 2009 A Third Window. Natural Life Beyond Newton and Darwin. Redan ämnesvalet har något att säga om hans tänkande. För ekologi handlar inte om fasta föremål och fixa objekt utan om relationer och processer, helheter och system. Ulanowicz är därför kritisk mot den traditionella vetenskapen, och efter Newton och Darwin men i efterföljd av Ilya Prigogine och Gregory Bateson vill han öppna ett tredje fönster mot världen. En stötesten på vägen är att livets egen vetenskap, biologin i form av molekylärbiologi, hänger fast vid atomism och reduktionism och på den vägen nått stor framgång. Men Ulanowicz visar att DNA-molekylen, som fascinerat en hel värld, inte dirigerar utvecklingen. Det gör i stället de enzymatiska processer som tolkar denna kodiferade information och omsätter den i kroppslig form.

Svårigheten med den gamla statiska världsbilden är: hur kan världen förändras? En väsentlig förklaring är slumpen. Slumpen är inte bara en illusion på grund av bristande information, utan universum är full av unika slumphändelser. Världen är inte kausalt sluten utan öppen och uppvisar därmed den flexibilitet som är väsentlig, om evolutionen skall kunna fortsätta. För den nya världsbilden är problemet i stället: hur kan världen bestå? Frågan blir då vilken process som kan skapa ordnad form från ett kaotiskt underlag? Och svaret finner Ulanowicz hos Gregory Bateson: ”I princip kommer ett kausalt kretslopp att frambringa en icke-slumpmässig reaktion på en slumphändelse.” Sådana kretslopp kan uthärda, därför att de med sin feedback kan reagera icke-slumpmässigt på slumpmässiga stimuli. De styr kort sagt sig själva. Positiv feedback och självkatalys skapar sedan system som är så stabila, att de kan stå emot de flesta störningar.

Process-ekologin är naturligtvis "materialistisk", men det är en ”mjuk” materialism, inte skeptikernas hårda, alltomfattande. Vad Aristoteles kallade ”materiella orsaker” spelar en relativt passiv roll. Process-ekologin visar också att ”vi har läst naturens text baklänges”. De materiella föremålen är slutpunkterna på en utvecklingsprocess, ändstationer av jämvikt. Vi har tagit dessa slutstadier som startpunkter för vetenskaplig förklaring. Vi har spänt vagnen framför hästen. Materien har alltså uppkommit genom en serie processer från Big Bang och framåt, och i princip har livet uppkommit på samma sätt, menar Ulanowicz. Processtänkandet gör dess uppkomst mindre gåtfull. I begynnelsen var processen.

Vad man kan sakna i Ulanowicz bok är en stor exposition av den existensform, gemensam för liv och icke-liv, som Bateson anade, Prigogine upptäckte och Erich Jantsch vidareutvecklade: ”dissipativa strukturer” eller självorganiserande system. Den avsaknaden beror på att författaren genom sitt tredje fönster bara fokuserar livet och inte de processer och system som går före. Men han behöver inte sörja för det. Som den fjärde fick han 2007 motta Prigogine-medaljen, ett pris som  instiftades 2004, året efter Prigogines död, av Wessex Instutue of Technology och universitetet i Siena. Det kan bli en samlingspunkt för oss som i vårt tänkande i processens och helhetens tecken nått bortom Newton och Darwin och bortom analytisk reduktionism i humaniora.

Ulanowicz deklarerar sig som teist, d v s han tror på Gud och på dennes möjligheter att ingripa i vad som händer på jorden. Nyckeln för detta är de öppningar i orsaksmönstret som låter sig förstås av Gödels ofullständighetsteorem, Heisenbergs osäkerhetsprincip, Paulis uteslutningsprincip och Elsassers unika händelser. Han finner här också ett slags lösning på teodicéproblemet. Störningar är väsentliga, om system skall kunna utvecklas. Men sådana kan innebära både lidande och ondska. Utan en viss tolerans för detta kan mänskligheten inte gå framåt. Utan misstag finns ingen kreativitet. Se vidare en längrestudie om denna bok.

Människans villkor och ansvar

Den stora boken Spontaneous Evolution från sept. 2009 har två författare, Bruce H Lipton och Steve Bhaerman, men jag koncentrerar mig på den förste. Lipton är professionell biolog, specialist på cellmembran. Han är PhD från Virginia och forskare från Stanford men har hoppat av det akademiska, därför att han, som så många andra nytänkare, tyckte att han talade för döva öron. Vad han har att säga går också på tvärs mot den rådande tankeriktningen, den som han själv kallar den Newton-Darwinska. Varvid han avslöjar en rad missuppfattningar och missförhållanden i denna.

Allt vad vi vet är inte fel men allt kan undersökas, begrundas och omprövas. Vi tror oss se klart, men vad vi ser är högst beroende av vad vi fått itutat oss under unga år. Att tro är att se. Jantelagen har en oerhörd makt och hindrar oss att förstå vår verkliga förmåga. Detta är placebo-effektens onda tvilling: nocebo-effekten. – Tanke- och kulturlivet har under historiens gång svängt mellan det materiella och det icke-materiella, och Lipton ritar upp detta som en ”sinuskurva”, där gränslinjen mellan de två områdena korsas tre gånger: i animismen, deismen och i dag i den holism, som framstår som den tankeriktning som kan innebära lösningen på mänsklighetens problem – och Jordens. En lösning som måste innesluta både det materiella och det icke-materiella.

Mot tendensen i dagens vetenskapliga materialism att se materien som det enda: Only matter matters, ställer Lipton existensen av osynliga energifält (elektromagnetiska fält, gravitationsfält etc.), som han utan vidare likställer med det andliga. Mot idén att livet är en strid alla mot alla (survival of the fittest) ställer han iakttagelsen av samarbete överallt, från kroppens organ till dess 50 miljarder celler (”cellerna är smartare än vi!”), från ekologiska system till utbytet mellan växter och djur, där växterna avger syre, som vi behöver, och djuren koldioxid, som växterna behöver. Mot tanken på generna som våra herrar visar han att generna bara är ritningar till de proteiner, som omgivningen eller jaget beställer efter behov. Mot tanken att evolutionen är helt godtycklig visar han att organismer vid behov kan ändra sina gener och alltså kan handla avsiktligt (bakterier som lär sig motstå våra antibiotika!). Det gäller därför att ta kontroll över sitt liv.

Hos Lipton och Bhaerman framstår människan inte som genernas slav och hon kan frigöra sig från det undermedvetnas herravälde.  I stället för människan som en lekboll för arv och miljö, för slump och omständigheter, framträder en människa som kontrollerar sitt liv och verkar som en skapande kraft i sin omgivning. Det är högst uppbyggligt. Människans villkor är bättre än vi trott, men hennes ansvar för den planet, som anförtrotts henne, är också större. Hon har all anledning att lämna Newton-Darwins tankeriktning och i stället ansluta sig till Prigogine-Liptons.

Klarhet om min väg som forskare

De skrifter efter Världen underbarare än vi tror, som hänvisats till här ovan, kan läsas i min 16:e bok Humanist bland naturvetare eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka (2008). Under arbetet med kapitel 15 om naturvetenskap och humaniora kom tankarna i rörelse och plötsligt såg jag inte bara vad boken skulle heta utan också vad jag egentligen sysslat med under mitt liv som forskare. Det ledde till följande baksidestext (återgiven också nedan):

En humanist bland naturvetare, det måste väl bli en katt bland hermelinerna. Javisst, om det gäller naturvetenskap. Men naturvetenskap är inte allt, inte heller humaniora. De har båda sina förutsättningar i vad man menar med vetenskap, hur man ser på världen och sättet man tänker på, alla inbördes relaterade. Denna ”treenighet” är ingalunda given och självklar utan den är väl värd att begrunda, därför att den ytterst avgör vad som sker inom fackvetenskaperna. Men samtidigt ligger den utanför deras synfält och har därför sällan blivit sedd, i varje fall i Sverige. Den som med hjälp av insikter från egen forskning och utländska tänkare velat utforska denna nivå har därför bemötts med ovilja och aggressivitet, i synnerhet av naturvetare.

Av den framstående brittiska filosofen Mary Midgley (Science and Poetry 2001) lärde jag att detta är en filosofisk nivå och att naturvetare där inte har något försteg. Men det är en nivå som är irriterande för alla dem för vilka vetenskap, världsbild, sätt att tänka är oproblematiska storheter, givna och självklara. En längre artikel om Mary Midgleys radikala filosofi: kritik av dualistisk filosofi och atomistisk (natur)vetenskap samt bejakande av Gaia-teorin och tanken på människans samhörighet med djuren och Jorden, kan läsas här: ”Marys rakkniv”

Kan man summera det föregående?

Kanske, men vägen till målet är alltid mer än målet självt. Några resultat framstår dock som centrala.

Den traditionella vetenskapen – Descartes och Newtons, Darwins och Einsteins vetenskap – har inte fel i att naturen och världen låter sig betraktas som passivt objekt, låter sig analyseras och reduceras. Men att göra detta till det hela leder till en världsbild, som inte bara är ensidig och därmed falsk utan som också är förödande för människan själv, kan leda till cynism, pessimism, depression. Och till förstörelse av hennes livsmiljö.

Vetenskapens mål ”att förstå naturen genom att bryta ner den i allt mindre delar ersätts [i dag förhoppningsvis] av målet att förstå hur naturen organiserar sig själv” (Laughlin). Det krävs en förståelse för hur självorganisation skapar fungerande processer, helheter och system. Och en fungerande helhet är alltid mer än summan av delarna. Hela evolutionen från Big Bang – om en sådan nu var begynnelsen – över galaxer, stjärnor och planeter till celler, växter, djur, människor och medvetande visar ju ostridigt att världen har förmåga att utveckla och förkovra sig själv. Eller som Wilber säger: Kosmos drivs av en självöverskridande kraft.

Vad som ligger bakom denna kraft – om någon sådan instans nu känns behövlig – kan man ju spekulera om, men någon lösning lär inte finnas i sikte. Däremot kan förståelsen av världen som aktiv och skapande bli till ett nytt evangelium för mänskligheten. För de bästa formuleringarna för detta står det första och största geniet på min upptäcktsresa, Erich Jantsch:

"Skapande är evolutionens kärna, inte anpassning; livsglädje och inte bara säkrandet av överlevnad". Evolutionen framträder "i all slags kreativ dynamik, alltifrån de processer som frambringar partiklar och atomer lika väl som galaxer och stjärnor hela vägen fram till mänsklig kreativitet i konst och vetenskap, teknologi och samhällsplanering" Och vidare det av mig ofta citerade: ”Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening först i efterhand”.

Ett längre försök till sammanfattning finns här i länk. Men sammanfattning kan också göras på annat sätt:

Dalby den 6 maj 2010

60 år på en halvtimme

Upptäckter längs vägen om vetenskap-världsbild-sätt att tänka

Två alternativ: Newtons/Darwins till vänster i de tre kategorierna, Prigogines/Liptons till höger:

Litteraturen (Romaner) Naturen Människan

Gösta Berlings saga av Anhopning av Liv och rörelse Slav under gener Vi styr själva

Selma Lagerlöf materia, ting Virvlar, ljuslågor, celler Offer för det våra liv inom Analys efter Episka och och föremål Självorganiserande undermedvetna det möjligas ram

på förhand lyriska relationer Analytisk öppna system Antingen-eller Både-och

uppställda Vägen genom reduktionism till långt från jämvikt Analys Holism

synpunkter verket. Samverkan atomer och Process skapar helhet Slump Avsikt

och begrepp Den episka proces- elementarpartiklar Emergens Determinism Frihet

Styckevis sen skapar värld Evolution gm urval Evolution gm skapande Materia Energifält, ande

och delt Fullt och helt Allas strid mot alla Samarbete Konkurrens Samarbete

Vi har hela vårt liv levt instängda i Newtons/Darwins paradigm med dess analys och reduktion, dess materialism, atomism, mekanism, determinism. Men Ilya Prigogine, Bruce Lipton och, när det gäller romaner, jag själv, har skapat nya sätt att tänka, som får oss att se att vi lever i en värld som är en process, full av liv och rörelse och skapande, en värld mer lik oss än vi tror. Det litterära verket förstås inte bäst genom att man sönderdelar det enligt ”analysens grundbegrepp” och därmed denaturerar det utan genom att hålla samman det som en fungerande process och helhet. Världen är inte (bara) en addition av materiella ting utan (också) en process som skapar helheter, ett hav av självorganiserande system, drivna av solenergins kretslopp på Jorden. Till dessa system hör vi själva och alla organ i vår kropp ner till cellen. Vid sidan av materien finns osynliga energifält som gravitationen och elektromagnetiska fält; möjligen är dessa relaterade till det andliga. Människan, liksom växter och djur, är inte (bara) ett passivt objekt för krafter i och omkring henne utan (också) ett eget kraftcentrum med grader av frihet. Viktigare än konkurrens är samverkan. Se bara på de 50 miljarderna cellerna i vår kropp och på alla kroppsorgan! Utan deras samverkan vore vi inte till.

Eftersom det nya tänkandet bejakar både-och, utesluter det inte det gamla. Det omfattar t ex både materia och energifält.

Detta är huvudlinjer, och man kan naturligtvis nyansera och vidareutveckla dem på många sätt. Se www.lagerroth.com samt Erland Lagerroth, Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson (1958); Romanen i din hand (1976); Världen och vetandet sjunger på nytt (1994; om Prigogine); ”Människans villkor och ansvar” (2010; om Lipton/Bhaerman, Spontaneous Evolution från 2009; i Vetenskapssocieteten i Lund Årsbok 2010 samt härovan).

Den som vill vidga sitt perspektiv utöver det i Sverige knäsatta kan med fördel gå till Scientific and Medical Network, ”What is Enlightment” och http://www.integralworld.net/soos9.htmlsamt till complexityforum, paradigmdialog.com, http://hem.bredband.net/b124876/INDEXdrag.htm och http://www.edris-ide.se/index.html.

Böcker och föredrag

Följande böcker kan beställas genom att sätta in angiven summa på mitt postgirokonto 640 36 90 - 8. Skriv namn och adress på talongen, så skickar jag boken. Porto inom Sverige är inkluderat. Svensk berättarkonst (Vetenskaps-societeten i Lund, 1968, 338 ss; 150 kr). Litteraturvetenskapen vid en korsväg (traditionell forskning, marxism, strukturalism, hermeneutik, humanism, finalism) (Rabén & Sjögren, 1980, 281 ss; 120 kr. Världen och vetandet sjunger på nytt. Från en mekanisk värld till ett skapande universum (Korpen 1994, 248 s; 150 kr). Den klarnade erfarenhetens förvärv ( Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven, Hans nådes tid) (Korpen 1996, 166 s; 150 kr). Lovsång till livet och förnuftets filosofier. En läsning av Bröderna Karamazov (Artos, 1996, 112 s; 70 kronor). Nya tankar, nya världar (Korpen, 1999, 256 s, 150 kr). Sökandet är vårt största äventyr (Mareld, 2003, 320 s, 50 kr). Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (Mareld 2004, 136 s, 120 kr). Världen underbarare än vi tror (Veje 2006, 160 s. 100 kr.), Humanist bland naturvetare. Vetenskap-världsbild-sätt att tänka (Books-on-Demand, 2008, 220 s, 125 kr).

Världen underbarare än vi tror. Emergens, självorganisation, synkronisering, icke-reducerbarhet (Veje International, 2006, 160 s, 100 kr).

HUMANIST BLAND NATURVETARE

eller

Vetenskap-världsbild-sätt att tänka (2008)

Baksidestext:

En humanist bland naturvetare, det måste väl bli en katt bland hermelinerna. Javisst, om det gäller naturvetenskap. Men naturvetenskap är inte allt, inte heller humaniora. De har båda sina förutsättningar i vad man menar med vetenskap, hur man ser på världen och sättet man tänker på, alla inbördes relaterade. Denna ”treenighet” är väl värd att begrunda, därför att den ytterst avgör vad som sker inom fackvetenskaperna. Men samtidigt ligger den utanför deras synfält och har därför sällan blivit sedd, i varje fall i Sverige. Den som med hjälp av insikter från egen forskning och utländska tänkare velat utforska området har därför bemötts med ovilja och aggressivitet, i synnerhet av naturvetare.

Men Erland Lagerroth, litteraturvetare från Lund, har ägnat sig åt detta i tjugo år och sju böcker. Därom kan man läsa på websidan www.lagerroth.com. I denna bok kommer han bland annat fram till att humaniora och naturvetenskap behöver varann. För naturvetenskap handlar det, med viss retorisk överdrift, om en värld utan människa, för humaniora om människan utan värld. Men världen är ju hel och en, det är bara vi som envisas med att dela upp den i två: människa och natur, själ och kropp, medvetande och materia.

Det behövs också ett ”mer övergripande och kraftfullt slag av förklaring” (s. 200, 204) än naturvetenskapens traditionella. Inte längre bara analys i separata delar, reducerade till lägsta nivå, utan också ett sammanhållet betraktelsesätt, en förståelse för hur självorganisation skapar fungerande helheter, processer och system. Ett sådant sätt att tänka och arbeta leder till en annan vetenskap och en ny världsbild.

”Men speciellt vill jag nämna mina kollegiala kontakter [i Lund] med litteraturvetaren Erland Lagerroth. Vi fann snart att vi hade likartade intressen, även om vi politiskt sett inte hade samma värderingar. Vi ordnade spännande doktorandkurser, gemensamma för samhällsvetenskap och humaniora. Jag lärde mig mycket nytt genom Erlands stora och breda kunskaper och hans ovanliga lärdom som överskred traditionella ämnesgränser. Utöver sina idérika litteraturanalyser och diskussioner om ämnets metodologi sysslade han på ett originellt sätt med vetenskapsfilosofiska frågor. Han trängde djupt in i problemen och hans kritik av den mekanistiska världsbild som dominerat även humaniora är nyskapande. Erland är en eldsjäl och förnyare som inte räds att överskrida trånga ämnesgränser, som andra mindre begåvade och fantasifulla forskare vanligtvis ängsligt håller fast vid. Denna rädsla är tyvärr inbyggd i svenska universitets struktur. Erland fick betala priset för det som små själar upplevde som dumdristighet. Den professur för vilken han i ett annat land än Sverige skulle ha varit självskriven fick han aldrig.”

Professor Joachim Israel, Ett upproriskt liv. Memoarer. (1998, s 293 f.)

Mellan atomer och universum eller Att söka förstå den värld vi lever i (2010)

Baksidestext: Minns ni den mångbegåvade Rolf Edberg, som skrev en serie böcker om kärnvapenhotet som blev bestsellers både här och i Amerika? Jag skickade honom min bok Världen och vetandet sjunger på nytt, och han svarade att han läst den ”med fascination” och att han känner att jag, liksom han, är ”uppfylld av naturens, världens och universums under”. Till slut överraskar han med att säga sig vara ”en lekman som aldrig behövt bestämma sig för att vara dum därför att han varit det av naturen”.

Det sista kan låta fatalt, men Edberg visste att jag skulle förstå honom. För han anspelar på några ord i min bok av hjärnforskaren Karl Pribram. I den stund en vetenskapsman börjar bli intresserad av ”vad hans rön betyder, måste han välja. Om han försöker förstå vad alltsammans betyder, så kommer han att verka dum i sina kollegers ögon. Å andra sidan kan han ge upp försöket att förstå vad alltsammans betyder. Då verkar han inte dum, och så lär han sig mer och mer om mindre och mindre.

Man måste bestämma sig för att våga verka dum.”

”Att våga verka dum”, så tänkte jag i det längsta kalla denna bok. För det är något jag själv ständigt praktiserat utan att rätt förstå det, och jag har också fått kvitto på det i form av en utnämning till ”Årets förvillare 1998”. Men jag har ävenledes fått vittnesbörd om att min ”fria och existensrelaterade” forskning bortom det opportuna och ämnestraditionerna betytt något för studenter och kolleger. Kanske har den också betytt något för de läsare som köpt mina böcker eller lånat dem på bibliotek.

Men ”Att våga verka dum” är kanske en onödigt utmanande titel och säger inget om vad det handlar om. I sista stund ändrar jag den därför till ”Mellan atomer och universum” – det är i den världen vi framlever våra liv, den jag söker förstå.

Världen skapar sig själv

En upptäcktsfärd mellan traditionell (natur)vetenskap och doktrinär andlighet (2011)

Omslagsbilden är hämtad från Ilya Prigogines bok The End of Certainty (The Free Press 1997). Bilden visar ett äpple som skjuts ner av en pil. Det är Newtons äpple men Prigogines pil.

Men varför föll äpplet? Därför att det var moget: tidens gång hade fått det att mogna. Det är tidens pil  som skjuter ner äpplet.

Innehåll.

Den traditionella (natur)vetenskapen och bortom den                                                9 

Ett nytt evangelium                                        16

Helheten är mer än summan av delarna            23 

Våtvara eller Den felande länken och

amöbans intelligens                                        30

Det stora växelspelet. Människan och

världen  54 

Tillvarovävens formvärld och vävfront. Hägerstrands testamente                    62  

Livet, världen och vetenskapsmannen

somväxande   74

Är vi genernas slavar och offer för vårt

undermedvetna.

Människans frihet och

ansvar                                                            88

Panpsykism–en annan världsbild 133

Världsbil

60 år på en halvtimme          147          

Humanistisk forskning som vertikalrörelse       148

 Forskaren och hennes/hans känslor                157

 Trosartikel med illusionsnummer                     165

 Kvadratens fyrkantiga tänkande                      171

Andras betraktelser                      

    Värld och världsbild i förändring av

Bitte Jansson                                               194

Erland Lagerroth – sökandet är vårt 

största äventyr av Antoon Geels   199

Klokpristagaren Erland Lagerroth av 

Gunnar Martin Aronsson   208

Kontrapunktiska kompositioner, dissipativa

Strukturer och rätten att tänka av Benny Holmberg 217            

Årets förvillare                                               220     

Baksidestext: Vetenskap, som bara godtar säkra resultat, och andlighet, som lämnar det sinnliga och konkreta bakom sig, är två möjligheter som erbjuds den som söker förstå världen och tillvaron. Men bådadera har sina begränsningar. Vetenskapen gör anspråk på mer säkerhet än vad som står till buds i världen, och andlighet, som utkristalliseras i trossatser, övertygar inte den tvivlande. Båda alternativen kännetecknas därtill av en ensidighet som svär mot världens mångsidighet.

Den bok, varifrån omslagsbilden hämtats, heter ”The End of Certainty” (från 1997) och har skrivits av Ilya Prigogine, Nobelpristagare i kemi 1977. Prigogine har visat att det inte finns någon absolut säkerhet och att det är mer adekvat att se världen som processer, helheter och system än som en samling materiella ting. Processer och system som rör sig mot en framtid som inte kan förutsägas, men som just därför innebär, inte bara avsaknad av säkerhet, utan också möjlighet till skapande. Detta är, menar författaren till den här boken, något av ett nytt evangelium.

Så samlar denna bok vittnesbörd om hur världen ständigt organiserar sig och begrundar olika aspekter och konsekvenser därav såsom växelspelet mellan människan och världen, ”tillvarovävens” mönster och ”vävfront”, livet och världen som växande, människans frihet och ansvar, möjligheten för något slags ”andlig” dimension i naturen. Men den dryftar också andra frågor som forskarens känslor och olika nivåer i forskningen. Och den drar fram gamla stridigheter, som har sin aktualitet också i dag.

Vad författaren bedriver kan sägas vara allmän vetenskap, och den kan beskrivas eller definieras som att kritiskt, kompetent och kreativt och oberoende av akademiska discipliner söka logiskt hållbar kunskap om en rörlig och föränderlig värld - kunskap, förståelse, insikt.

Vad gäller den sakliga kompetensen inom de olika ämnena kan denna givetvis inte vara densamma som hos fackföreträdarna. Men framställ-ningen ligger på ett annat plan: det gäller frågor om vetenskap – världsbild - sätt att tänka, en nivå där i stället dessa senare brukar vara inkompetenta.

Att leva som människa på jorden

eller

Vetenskap-världsbild-sätt att tänka.

I vårt vardagliga liv och leverne tänker vi aldrig på att livet och världen i grunden är ett under eller, som Heidenstam skriver, ”ofattligt”. När människor har uppmärksammat den sidan av saken, har den nästan alltid projicerats på en gud eller på gudar; det är så att säga det enklaste sättet att komma ifrån saken.

Men världen är ju ett under i sig själv. Ju mer man, med hjälp av tidigare forskare och tänkare, studerar och begrundar naturen, jorden, solsystemet och universum; växter, djur, människor, livet och existensen, desto mer ser man hur beundransvärt allt är konstruerat, fungerar och vidareutvecklas. Och hur allt under resans gång har organiserat sig själv. Eller, som det heter hos Denis Noble i denna bok: kompositören är en process.

Det verkar nästan som om naturen, världen, verkligheten i sig själv är ett sådant under, att guden eller gudarna inte behövs. De tycks ofta nog vara personifikationer av naturens och tillvarons under, fantasier som man kommit att uppfatta som verkliga. De skulle kunna skäras bort med den Occams rakkniv, med vilken man inom filosofin avför onödiga hypoteser och teorier.

Själv förordar jag dock inte detta. Religionernas historia visar att människor ständigt på olika sätt har upplevt närvaron av en gud, och i varje fall på så sätt är guden närvarande i världen och tillvaron. Och, som Krishnananda förehöll mig, även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad. Själva existensen är ju ett under.

Vi lever i en dynamisk värld. Virvlar är exempel på självorganiserande system.

Det är möjligt att undertiteln kan te sig dunkel och svårförståelig. Men världen och verkligheten är inte givna och självklara utan beroende av treenigheten vetenskap - världsbild – sätt att tänka. Treenighet, därför att dessa tre är ständigt invävda i varann – de är olika sidor av kunskapsproduktionsprocessen (som naturligtvis också omfattar andra aspekter, t ex fronesis, praktisk kunskap vunnen genom erfarenhet (jfr min uppsats ”Den episka processen och fronesis” i Samlaren 2005). Den vetenskap vi har är avhängig av vår världsbild och vårt sätt att tänka, men dessa är samtidigt beroende av vetenskapen. Motsvarande gäller för världsbilden och sättet tänka. Några enkla, raka linjer finns inte, utan de tre sidorna slingrar sig ständigt om varandra i oupphörliga feed back-processer.

Halva mitt författarskap begrundar dessa problem, och så gör även denna bok. Ett bidrag kan läsas här.

Världen och vetenskapen – ett olyckligt äktenskap? (2012)

Ett olyckligt äktenskap? – det beror på vilken vetenskap man menar. Nyckelord för den vetenskap, som dominerar i dag och som tagit arv från Galilei, Descartes, Newton, Darwin, är analys och reduktion, och den leder till materialism och determinism. Det gäller att till varje pris nå säkra resultat.

Vi befinner oss nu på toppen av den våg, som började med Galilei. Hela vårt liv har formats av detta tänkande. Till större effektivitet, rikedom och bekvämlighet. Och läkarvetenskapen får oss att leva längre och friskare.

Men äktenskapet har kanske inte varit lika lyckligt för den andra parten: världen, jorden, naturen. Olyckan kan sägas ha varit att vi sökt förstå och behärska ett runt föremål med fyrkantiga metoder. För naturen organiserar sig själv genom återkoppling, i en spiralformad rörelse, medan vi tänker rakt fram, lineärt, rationellt. Därför att vårt förnuft, ratio, fungerar på det sättet. Det är lite av kvinna kontra man, och resultatet får nog betecknas som djup och varaktig söndring.

Se på den moderna storstaden – och det blir allt fler av dem i rasande takt – och på konsumtionen av fossila bränslen. Så kan det ju inte fortsätta. Och vi blir allt fler som inser det. Och som strävar mot en ny vetenskap, som är mer i samklang med naturens sätt att vara. Världen är inte en enkel addition av fixa beståndsdelar, utan relationer och processer som av delarna organiserar helheter och system, vilka fungerar med viss frihet inom den ram, som villkoren på jorden sätter. Denna aktivitet görs möjlig genom energin från solen och jordens inre. Det är det den här boken handlar om – liksom mina 10 föregående böcker.

www.lagerroth.com erland.lagerroth@telia.com

Innehåll

Det jordiska

En jordisk pilgrim

Satish Kumar, Earth Pilgrim

Jorden vårt paradis

Jay Griffiths, Wild. An Elemental Journey

Jorden vår himmel

David Abram, Becoming Animal. An Earthly Cosmology

Perspektivet mot Gud

Karl-Erik Edris, I ett annat ljus

”Monism” – en tredje utväg

Viktor Rydberg, Medeltidens magi

Landskapet som bygd och gemenskap

Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga

Den nya vetenskapen

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell, Complexity. A Guided Tour

Emergens

Ur egen fatabur

Fråga först. Rupert Sheldrake

om vetenskapens dogmer och trosföreställningar

Rupert Sheldrake, The Science Delusion

Författaren och hans bekymmer

Den ständige sökaren

LUM, Lunds universitet meddelar, 5/2012

Öppet brev

till Harry Martinson-sällskapets styrelse

Scientific and Medical Network

Förening och tidskrift, Network Review

John Clarke, The Self-creating Universe: the Emergence of a New Worldview

John Clarke, Emergentism and the Evolution of Consciousness

Prinsen av Wales, Restoring Harmony and Connection: Inner and Outer

Emilios Bouratinos, Civilisationens snara

Emilios Bouratinos,

Värld, objektivering, begrepp

Det paranormala

Biologi och den nya logiken

Två gånger naturen:

Laurence Foss, The Beginning of Post-modern Science: Confronting the Culture-Nature Problem

Christian de Quincey, Nature Has a Mind of Its Own

Kortare inslag

Två mästertänkare

Henryk Skolimowski

Ervin Laszlo

Personregister

Under årens lopp har jag hållit ett stort antal föredrag över hela Sverige och i Tyskland, Österrike, USA, Norge, Island och Färöarna. Oftast har det gällt ”Världen och vetandet sjunger på nytt” men också Ken Wilbers filosofi, ”Landskapet hos Selma Lagerlöf”, ”Selma Lagerlöf och Bohuslän”, ”Vad händer i Gösta Berlings saga?”, ”Till Nils Holgerssons lov”, ”Aniara - en dikt av sin tid” m m. Jag ställer gärna upp på nytt, särskilt med det stora och engagerande ämnet ”Världen och vetandet sjunger på nytt” (nya tankar om vetenskap-världsbild-sätt att tänka; 1-3 timmar) men också om Wilbers filosofi: ”Lever vi i ett plattland?” Skriv till – erland.lagerroth@telia.com - eller ring 046 – 211 87 66.

Länkar till separata studier

Den analytiska reduktionismens vetenskap för säkerhet och makt:

Naturens hemlighet. Vetenskapskritik på 1800-talet i form av en saga av Topelius

Forskaren och hans/hennes känslor. Hommage à Richard Matz

Ljusets riddarvakt slår vakt om mörkret. Ordningen i vetenskapssamhället

Kan man förstå vetenskapen? Några betraktelser med anledning av Sven Öhmans Svindlande perspektiv.

Dialoger med Georg Klein.

Rationalitetens dårskap Tankar med anledning av Pol Pots skräckvälde i Kambodja.

Den problematiska vetenskapen

Rationalitet och den levande livsprocessen

Den tredje utvägen

Nya tankar, nya världar (”Ju känsligare och kunnigare vi blir, desto rikare och större blir vår verklighet.” Henryk Skolimowski.)

Den första artikeln – om Jantsch i DN 1985

Ett nytt evangelium. Från en mekanisk värld till ett skapande universum.

En vild, komplex, dynamisk varelse.doc och överraskningar

Framtiden kräver tankens växelbruk. Om Fritiof Capra, The Web of Life.

Descartes - Saussures - Sartre: dualism och dialektik.

Värld och spel, lag och frihet. Bland annat om Manfred Eigen & Ruth Winkler, Das Spiel.

Vetenskap - vad är det?

Humaniora och naturvetenskap. Nya synpunkter på Snows De två kulturerna.

Från slavsändare till fyrbåk. Om humanioras beroende av naturvetenskapen och dess möjlighet att bli ledstjärna.

En vettig vetenskap. Om G H von Wrights Vetenskapen och förnuftet.

Hänryckning i Hannover. Om ”världskonferensen Geist und Natur, Mind and Nature” i Hannover 1988.

Synvända. Om Elisabet Hermodssons vetenskapskritik och helhetsupplevelse i …där världen blir till.

Sökandet är vårt största äventyr. En ”dialog” med Rolf Edberg

Mellan det vidmakthållande och det nydanande. Stig Lindholm om vetenskapsfilosofi.

Förändring som tillstånd. En bok av Bo Ahrenfelt.

Landets röster. Alf Hornborg och Pernille Gooch.

Vetenskap mellan tro och vetande (bidrag till en diskussion i SvD hösten 2002).

Politiskt mellanspel: Trosartikel med illusionsnummer. Ett genmäle till Sven-Eric Liedman 1978 som i dag fått nytt intresse som tidigt exempel på uppgörelse med marxismens totalitetsanspråk.

Humanistiskt mellanspel: Humanismen - människans hybris?

Logiska mellanspel: Människan och materien. Tankar utifrån en avhandling om determinism och materialism av Jan Adrianson.
En logikers väg till Gud. Jan Adrianson, Världen som varseblivning.

Tidigare underströmmar av helhets-, process- och systemtänkande:

Livet, världen och vetenskapsmannen som växande. Goethe var Newtons störste vedersakare. Hans tankar om ”växandet” förs här vidare till andra områden.

Romantiken och dagens uppbrott från 1600-talsvetenskapen.

Teologi: Vi behöver en vision. Ett originellt bidrag av Karl-Erik Edris.

Språk: Hur blir språket logiskt? Joachim Israel, Sprache und Erkenntnis. Zur logischen Tiefenstruktur der Alltagssprache. (Senare svensk utgåva: Språk och kunskap.)

Hjärnfysiologi: I hjärnan finns människan. Matti Bergströms tolkning av hjärnans sätt att arbeta.

Konst: Konsten som kunskapsväg.

Tal: Tal vid invigningen av University for Global Well-Being

[ Guestbook ]

Nyckelord

Selma Lagerlöf, Strindberg, Heidenstam, Lagerkvist, Martinson, Dostojevskij, Sven Lindqvist, Kafka, Sandemose, Eyvind Johnson.

Roman, literary criticism, närläsning, relation, helhet, enhet, process, system, växelspel, kretslopp, skapande, hermeneutik, paradigm, sätt att se och tänka, dialektik, feed back, finalt inriktat studium, självorganiserande system, självöverskridande, ekologi, metabolism, emergens, synkronisering, icke-reducerbarhet, Gaia, organiserande idé.

Jean-Paul Sartre, Ilya Prigogine, Erich Jantsch, Joachim Israel, Fritiof Capra, Gregory Bateson, E F Schumacher, Henryk Skolimowski, Ken Wilber, Richard Tarnas, Elisabet Sahtouris, Lynn Margulis, Rupert Sheldrake, Brian Goodwin, Susan Oyama; Mario Bunge, Robert Laughlin, Harold Morowitz, Steven Johnson, Steven Strogatz, Steven Rose, Stephen Wolfram, Albert-László Barabási, Henri Bortoft, Goethe, Stephan Harding.

Humaniora → naturvetenskap; människa↔natur; vetenskap↔världsbild↔sätt att tänka↔vetenskap; ontologi – epistemologi.

Illustrerad bibliografi över skrifter av Erland Lagerroth

Sammanställd av densamme

1. Landskapsskildringen i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Ord och Bild 5/1949.

2. Drömmen om att flyga och verkligheten. Perspektiv 2/1951.

3. Är Gösta Berlings saga förvisad till skräpkammaren? Perspektiv 6/1952.

4. Skådeplats, handling och idé hos William Sansom. Ord och Bild 1952.

5. Faulkner och landskapet. BLM 9/1953.

6. Flyga och drömma. Röster i radio 8/1954.

7. Den intressanta Selma Lagerlöf. (Rec. av Lars Ulvenstam, Den åldrade Selma Lagerlöf.) Morgon-Tidningen 1 juni 1955.

8. Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson 1958.

9. Gösta Berling, Erik Hj. Linder och odalmännen. Stockholms-Tidningen 18 dec. 1958.

10. Sanning och dikt om Mårbacka. (Rec. av F S de Vrieze, Fact and fiction in the autobiographical works of Selma Lagerlöf.) Stockholms-Tidningen 12 jan. 1959.

11. F.S. de Vrieze, “Fact and Fiction in the Autobiographical Works of Selma Lagerlöf”. Scandinavica 1959.

12. Kagawas underbara resa genom Sverige. Stockholms-Tidningen 10 febr. 1959.

13. Ny syn på Zola. Stockholms-Tidningen 14 febr. 1959.

14. Filipstadsresan. Stockholms-Tidningen 3 maj 1959.

15. Geologiskt brödbak. En kommentar till Selma Lagerlöfs berättelse Brödlimpa. BLM 1959. (Översatt till danska trycktes Brödlimpa även i Politikens magasin 3 okt 1959.)

16. Varför skrev Selma Lagerlöf om Bohuslän? Ord och Bild 6/1959.

17. A Book for Swedish-Americans (om Mobergs utvandrarroman). Augustana Bulletin (Rock Island, Illinois) 1/1960 .

18. Instruction in Swedish in the “Melting Pot”. Augustana Bulletinn 1/1960.

19. Important Conference in Sigtuna, Sweden. Augustana Bulletin 8/1960. (Se bild sidan 3: EL med amerikanska kolleger.)

20. Teaching Swedish at Augustana. Augustana Bulletin 8/1960.

21. The Narrative Art of Selma Lagerlöf: Two Problems. Scandinavian Studies 1/1961.

22. Lagerlöfiana. Från manuskriptpärmar och bokkammare. Svensk litteraturtidskrift 1961.

23. Själens landskap, djur och hus. Reflexioner kring En herrgårdssägen. Ord och Bild 1961.

24. Efterskrift till George Eliot Middlemarch del II, 1961.

25. Bertil Romberg, Studies in the Narrative Technique of the First-Person Novel. Recension i Samlaren 1962.

26. Jagromanens teknik. (Rec. av Romberg, Studies etc.) Stockholms-Tidningen 7 maj 1962.

27. Strindberg som diktare. (Rec. av Karl-Åke Kärnell, Strindbergs bildspråk.) Stockholms-Tidningen 26 juni 1962.

28. ”Vad skall man säga om en sådan natur?” (Rec. av Vendelfelt, Den unge Bengt Lidforss.) SDS 21 dec. 1962.

29. Alrik Gustafson, A History of Swedish Literature. Rec. i Orbis litterarum (1962?).

30. Erik Vendelfelt, Den unge Bengt Lidforss. Rec. i Samlaren 1963.

31. Selma Lagerlöf och Bohuslän. En studie i hennes 90-talsdiktning. 1963.

32. Selma Lagerlöf-forskning 1900-1964. Svensk litteraturtidskrift 1/1965.

33. Selma Lagerlöf Research 1900-1964: A Survey and an Orientation. Scandinavian Studies 1/1965

34. Bertil Romberg, Studies in the Narrative Technique of the First-Person Novel. Recension i Orbis litterarum 4/1965.

35. Författaren in! Romanens teori och historia ur annan synvinkel. BLM 2/1966.

36. ”Min fordran är ej ringa-” Vad fordrar Birger Sjöberg av himmelriket? Birger Sjöbergsällskapet 1966.

37. Selma Lagerlöfs Jerusalem. Revolutionär sekterism mot fäderneärvd bondeordning. 1966.

38. För folkets barn de bästa förebilder. Mönster och inspirationskällor till några motiv i Nils Holgersson. Svensk litteraturtidskrift 1966.

39. Lagerlöf. Uppslagsverket Data (1966?).

40. 3 amerikanska städer. (Los Angeles, San Diego, San Francisco). Arbetet 18 och 20 juni 1967.

41. Svensk berättarkonst. Röda rummet, Karolinerna, Onda sagor och Sibyllan. 1968.

42. Selma Lagerlöf som siciliansk hembygdsdiktare. Lagerlöfstudier 1971.

43. Den inslagna fönsterrutan, den nerslagna skulpturen och den sönderslagna krukan. Perspektiv på Röda rummet. 1971.

44. Excerpter och utkast i Mobergsamlingen. Några exempel. Perspektiv på Utvandrarromanen. 1971.

45.

Erland bland kolleger i Amerika

Fakta och fiktion i gestaltningen av det amerikanska stoffet. Samma volym.

46. Selma Lagerlöf, Värmland och diktkonsten. Nya Wermlands-Tidningen 14, 16, 19 juni 1972.

47. En fenomenologisk hermeneutik. Ett bidrag till litteraturtolkningens teori (Erwin Leibfried, Kritische Wissenschaft vom Text.) Tidskrift för litteraturvetenskap 3 1972/73.

48. Närstudium, funktionsanalys, tolkning. Forskningsfält och metoder inom litteraturvetenskapen, red. Lars Gustafsson, andra upplagan 1974.

49. Kerstin Munck, Gyllenstens roller. Recension i Samlaren 1974.

50. Tankar i Nås och Jerusalem. Svensk litteraturtidskrift 1/1975.

51. Den episka processen i Myten om Wu Tao-tzu. Diktaren och hans formvärld. Lundastudier i litteraturvetenskap tillägnade Staffan Björck och Carl Fehrman 1975.

52.

Erland bland kolleger i Amerika

På gott och ont – Kurt Aspelin, Textens dimensioner. Tidskrift för litteraturvetenskap 4/1975.

53. Romanen i din hand. Att läsa, studera och förstå berättarkonst. 1976.

54. Gösta Berlings saga – vår märkligaste roman? Lagerlöfstudier 1976.

55. Ny avhandling om Gösta Berlings saga (Elsa Olson-Buckner, An exploration…). Lagerlöfstudier 1976.

56. Den episka processen i Singoalla. Samlaren 1977.

57. Gunnar Brandell, Revolt i dikt och andra studier. / Från Snoilsky till Sonnevi. Litteraturvetenskapliga studier tillägnade Gunnar Brandell. Recension i Samlaren 1977.

58. Hermeneutisk teori och praktik eller Romanen i din hand om bakfoten. Tidskrift för litteraturvetenskap 1/1977.

59. Marxistisk litteraturforskning – vad är det? Jakobs stege 1/1978.

60. Strukturalistisk litteraturforskning – vad är det? Jakobs stege 5-6/1978.

61. Sårbar kraftkarl, saklig romantiker. Två motsättningar i Vilhelm Mobergs väsen och verk. Vetenskapssocieteten i Lund Årsbok 1978.

62. Trosartikel med illusionsnummer. (Sven-Eric Liedman). SDS 23 maj 1978.

63. Lagerroth kontra Liedman än en gång. SDS 9 juni 1978.

64. Humaniora som humanism. Edda 3/1978.

65. Diktverket och den vetenskapliga begreppsapparaten. Hermeneutikk og litteratur, red. Atle Kittang och Asbjørn Aarseth, 1979.

66. Positivism och hermeneutik i litteraturforskningen. Hermeneutikk og litteratur 1979.

67. Att låta många stämmor tala. Lagerlöfstudier 1979.

68. Hävdvunnen och alternativ litteraturforskning. Jakobs stege 2/1979.

69. Litteraturvetenskapen vid en korsväg. Traditionell forskning, marxism, strukturalism, hermeneutik, humanism, finalism. 1980.

70. Paradigmbegreppet – är det något för svensk litteraturvetenskap? eller Det är från Törnebohm ljuset kommer. Tidskrift för litteraturvetenskap 4/1980.

71. ”Ingen främmande har varit för mig som Ni.” Selma Lagerlöfs brev till Fredrik Wulff. Svensk litteraturtidskrift 1/1981.

72. Legitimism och förnyelse. Svenska Dagbladet 11 mars 1981..

73. Andarna vaknar, det är en lust att leva. SDS 21 mars 1981.

74. Humanistisk vetenskap är mer än en slagghög. SDS 11 maj 1981.

75. Till dialektikens lov (Joachim Israel). Svenska Dagbladet 3 juni 1981.

76. Kulturbegreppen som kantstötta bruksföremål. SDS 1 aug. 1981.

77. Filosofisk balansakt (Karel Kosík). SDS 16 okt. 1981.

78. Ung marxist befriar marxismen från marxismen. (Svante Nordin). Expressen 25 nov. 1981.

79. En gäckande skugga (H C Andersen). SDS 16 dec. 1981.

80. Författarens intention och textens funktion. Tolkning och tolkningsteorier 1982.

81. Akademiskt sömnpiller eller väckarur? Svar till paradigmets vedersakare. SDS 19 febr. 1982.

82. Paradigmskiften i humaniora. Svenska Dagbladet 3 mars 1982.

83. En paradigmatiker växer fram. (EL). SDS 25 mars 1982.

84. Kopplad i säkert polisgrepp. SDS 26 mars 1982.

85. Mellan positivism och marxism. Svenska Dagbladet 7 maj 1982.

86. Individen – utvecklingsbar eller förutbestämd? (Tommy Olofsson) Göteborgs-Posten 24 juni 1982.

87. Kan man blåsa upp en ballong inifrån? (Joachim Israel). SDS 12 juli 1982.

88. Nimis i våra hjärtan. SDS 7 sept. 1982.

89. Ordet och saken. Ett bidrag till debatten om vetenskapen och tänkandet. Tvärsnitt 3/1982.

90. Litterär metod och litteraturvetenskaplig. Artes 5/1982.

91. ”En ny början och en ny väg” (Bengt Nerman). SDS 11 jan. 1983.

92. Fysik, dialektik, humaniora. Fenix 1/1983.

93. Rymdoasen jorden. (Richard Matz), SDS 25 maj 1983.

94. Forskning som filosofi. Konst- och bildforskning nr 4 (1983).

95. Mälden mellan stenarna – Tankar eller liv? Rec. av bok av Anders Olsson. Samma forum.

96. Kontra ordmord. Samma forum.

97. Dialektik och binära oppositioner. Samma forum.

98. Till helhetens lov (Fritiof Capra). SDS 31 maj 1983.

99. Atomism, holism och dialektik. Svenska Dagbladet 24 juni 1983.

100. Kriser i teorin – och i litteraturen. (Hans Åkerberg). SDS 16 dec. 1983.

101. Den kontroversiella. Multiporträtt av Selma Lagerlöf. Allt om böcker 1/1984.

102. Ett nytt tänkande, en ny människa, en ny värld. Kulturtruten 2 1984.

103. Selma Lagerlöf och Landskrona, ett stort och fängslande ämne (tillsammans med Ulla-Britta Lagerroth). Nordvästra Skånes Tidningar, ed. Landskrona Posten 15 juni 1984.

104. Litteraturvetarens människosyn. SDS 16 juli 1984.

105. Den skapande människan. SDS 17 juli 1984.

106. Nej, det var inte bättre förr! SDS 10 aug. 1984.

107. Två hål i språket. SDS 28 aug. 1984.

108. Makt – och vanmakt. SDS 20 febr. 1985.

109. Tyskland – en vinterresa. SDS 12 mars 1985.

110. Hoppa hage med Gud. SDS 3 april 1985.

111. En vinterresa till Tyskland. SI aktuellt (Svenska institutet), 1-2 1985.

112. Den nya utvecklingsläran. Oordning ger det döda liv. (Erich Jantsch). DN 2 aug.1985.

113. Kärleksförklaring till en cirkel. SDS 27 aug. 1985.

114. Jorden vaknar till medvetande. (Peter Russell). SDS 10 oktober 1985.

115. Gunnar Ekelöf som koltrast. Tanke och känsla 1985.

116. Inövning i ett dialektiskt betraktelsesätt. Till Joachim. En vänbok, 1985.

117. Livets radiomusik och de odödligas värld. En läsning av Hermann Hesses ”Stäppvargen”. Horisont 4/1985.

118. Mot en ny vetenskap 1986.

119. Jorden vaknar till medvetande. (Peter Russel). Teosofi i Norden 1/1986.

120. På jakt efter en estetik. SDS 6 febr. 1986.

121. ”Professorsväldet tillbaka”. SDS 4 maj 1986.

122. Rationalitet och den levande livsprocessen: en läsning av ”Brott och straff”. Fenix 2/1986.

123. Selma Lagerlöfs umstrittene Repräsentanz. Selma Lagerlöf 1858-1940. Heinrich Heine-Institut Düsseldorf 1986.

124. Läs boken – inte utskällningen. Kvällsposten 28 okt. 1986.

125. De grova orden ersätter kompetensen. Kvällsposten 24 nov. 1986.

126. Forskaren och hennes/hans känslor. Den kännande människan. Litteraturvetenskapliga institutionens bidrag till Humanistdagarna i Lund 1986. Även i Tanke och känsla 1987.

127. Humanistisk forskning som vertikalrörelse. Tanke och känsla 1986.

128. Ångest och kärlek, död och liv (Stig Dagerman). SDS 19 jan. 1987.

129. Mot en ny världsbild (Fritiof Capra). Kvällsposten 8 febr. 1987.

130. En vettig vetenskap. Svenska Dagbladet 3 maj 1987.

131. Vetenskap – världsbild – sätt att tänka. Tvärsnitt 4/1987.

132. Ljusets riddarvakt omhuldar mörkret SDS 15 juni 1987.

133. Livet är kort, konsten lång. (Lars Vilks). Skånska Dagbladet 2 september 1987.

134. Naturforskaren som inte platsade i sin egen världsbild. Vår lösen 9/1987.

135. Värld och spel, lag och frihet. Gnosis. Tidskrift för en andlig kultur 3-4/1987.

136. Ett stort tankeäventyr i vår tid. Sökaren 4-5 1987.

137. Forskaren och hennes/hans känslor (Richard Matz). Tanke och känsla 1987.

138. Konsten att recensera fel bok eller høj temperatur er ikke nok. Edda 4/1987.

139. Civilisationens historia enligt Edris. Sökaren 8/1987.

140. Nära världsordningens hjärta. (Gregory Bateson). Kvällsposten 7 jan. 1988.

141. Vad händer i Gösta Berlings saga – och hur? Operans program 1988.

142. Natur och människa, biologisk och andlig utveckling. Om Gregory Batesons storhet och begränsning. Sökaren 2/1988.

143. Vi behöver en vision (Karl-Erik Edris). SDS 17 maj 1988.

144. Ett kosmos för två hjärnhalvor. Göteborgs-Posten 22 juni 1988.

145. Från kunskap till visdom. (Nicholas Maxwell). Göteborgs-Posten 9 aug. 1988.

146. Humaniora och naturvetenskap – ett spegelfäkteri. Tanke och känsla 1988.

147. Ande och natur i Hannover. Tvärsnitt 3/1988.

148. ”Världskonferens” om vår världsbild. Kritik och nytänkande. Sökaren 8/1988.

149. Hänryckning i Hannover. SDS 17 juni 1988.

150. Västerlandet gift med vetenskapen. Göteborgs-Posten 27 juni 1988.

151. Morgonrodnad för romantiken. (Tillsammans med Ulla-Britta Lagerroth) SDS 27 aug. 1988.

152. Romantiken och det nya tänkandet. Svenska Dagbladet 9 sept. 1988.

153. Trutungen och det heliga. Svenska Dagbladet 6 okt. 1988.

154. Suveräna Selma, pappa och kärleken. (Henrik Wivel). SDS 9 dec. 1988.

155. Inledning, Filosoficirkeln som mötesplats för de två kulturerna och Kärleksförklaring till samspel. Människan i samspel. En vänbok till Arno Werner, 1989.

156. Samla och söka (om Samlaren och Sökaren). SDS 12 mars 1989.

157. Vägledning för vår tid: E F Schumacher.Sökaren 2/1989.

158. Svenska litteraturdagar i Marburg. Svenska Dagbladet 14 juni 1989.

159. En värld full av överraskningar. Göteborgs-Posten 30 juli 1989.

160. En alternativ världsbild: Den goda oordningen. GP 1 aug. 1989.

161. Det stora växelspelet – människan och världen. Tanke och känsla 1989.

162. Dualism och dialektik eller rätlinjigheten som återvändsgränd, Vår lösen 4/1989.

163. Göran Sonnevis ”Det omöjliga” läst på tvären. Vår lösen 1/1990.

164. Rationellt tänkande – vad är det? Intervjusvar i Sökaren 2/1990.

165. Tid, medvetande och jagidentitet i litteraturen – och utanför. Tanke och känsla 1990.

166. Hur blir språket logiskt? Göteborgs-Posten 5 juni 1990.

167. Från Ingemar Hedenius till Hans Hof. SDS 31 juli 1990.

168. Från slavsändare till fyrbåk. SDS 4 sept. 1990.

169. Vetenskap, världsbild, sätt att tänka – och parapsykologin. Meddelanden från Sällskapet för parapsykologisk forskning nr 12, 1990.

170. Aniara - en dikt av sin tid eller i tingens natur har människan sin lag 1991 Även i Vetenskapssocietetens Årsbok 1989.

171. Ett förtrollat land. Nya Wermlandstidn. 19 jan.1991

172. Nyandlig avbasning. Svenska Dagbladet 21 jan. 1991.

173. Sonnevis döda incest. Vår lösen 1/91.

174. Från kunskap till visdom. (Stig Lindholm). Universitetsläraren 2/1991.

175. Vetenskap – vad är det? Tanke och känsla 1991.

176. Humanismen – människans hybris? Svenska Dagbladet 5 juli 1991.

177. Den bästa boken. Bokupplevelser … tillägnade Per A. Sjögren. 1991.

178. Att finna fram till en livshållning eller I balans efter den skapande skadan. En läsning av Aksel Sandemoses Varulven. Edda 1/1992.

179. Värmland – ett förtrollat land. Ditt Värmland 1992.

180. Livet som växande – och världen. Tanke och känsla 1992.

181. Den gode han är väl ej så god… Om ont och gott i litteraturen. Vår lösen 8-92.

182. Diktkonst och livskonst. I musernas sällskap. En vänbok till Ulla-Britta Lagerroth 19.10 1992.

183. Skapandets mysterium. Tvärsnitt 1/1993.

184. Det stora växelspelet. Människan och världen. Religion och livsfrågor 2/1993.

185. Intryck från Indien eller Tanke och Känsla. Tanke och känsla 1993.

186. Om Richard Matz. Tanke och känsla 1993.

187. Romantiken och dagens uppbrott från 1600-talsvetenskapen. Romantiken över gränser 1993.

188. Konstens metod som kunskapsväg. Bilddidaktiska seminariet vid Lunds universitet 2/1994.

189. Ett nytt tänkande, en ny människa, en ny värld. Religion och livsfrågor 2/1994.

190. Världen och vetandet sjunger på nytt. Från en mekanisk värld till ett kreativt universum 1994.

191. Frihet och ofrihet i världen. Tanke och känsla 1994.

192. Erland Lagerroths opposition vid Henrik Wivels disputation i Köpenhamn 1991. Selma Lagerlöf-sällskapet 1995.

193. Skapandets mysterium. Tanke och känsla 1995

194. Ett nytt evangelium. Svenska Dagbladet 26 febr. 1995.

195. Kärleksförklaring till ett undantag. Livet på Himmelstorp 2. Kullabygd 1995.

196. Livets radiomusik och de odödligas värld. Horisont 4, 1995.

197. Den klarnade erfarenhetens förvärv. Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven och Hans nådes tid 1996.

198. Det förlorade paradiset – de började tänka. Tanke och känsla 1996.

199. Naturens hemlighet. Canhelps medlemsblad 1/1996.

200. Till Nils Holgerssons lov. Nils Holgersson 90 år senare. Skånes hembygdsförbund Årsbok 1996.

201. Nils Holgersson flyger över världen. Samma volym. 1996.

202. Lovsång till livet och förnuftets filosofier. En läsning av Bröderna Karamazov. 1996.

203. Henryk Skolimowski om gott och ont. Canhelps medlemsblad 2/1997.

204. Framtiden kräver tankens växelbruk. Svenska Dagbladet 14 febr. 1997.

205. Var med och skapa en ny världsbild! Canhelps medlemsblad 3/1997.

206. Att vara kritisk men ändå öppen. Canhelps medlemsblad 3/1997.

207. Den problematiska vetenskapen. Canhelps medlemsblad 4/1997.

208. Rationalitet och den levande livsprocessen. Radioprogram 25 juni 1997.

209. I hjärnan finns människan. (Matti Bergström). Tanke och känsla 1997.

210. Från ”Två kulturer” till ”General Science”. Kulturvetenskaplig forskning – ett fält i utveckling. 1997. Även i Tanke och känsla 1998:1.

211. ”Nu är han i världen liksom världen i honom.” Skolimowski om delaktighetens universum. Tanke och känsla 1998:2.

212. Beverly Rubik – en oförskräckt paradigmbrytare 1 och 2. Canhelps medlemsblad 1-2 1998.

213. UGWB. Rapport från invigningen. Canhelps medlemsblad 3/1998.

214. Från kaos till kosmos – och tillbaka igen. Om två sorters vetenskap. Tvärsnitt 2/1998.

215. Vetenskap som kultur. Tidskrift för kulturstudier 3/1998.

216. Människan och materien (Jan Adriansson). Nya tankar, nya världar. Humanekologiska essäer 4 Lunds universitet. 1998. Senare också: En logikers väg till Gud. www.lagerroth.com .

217. Landskapet hos Selma Lagerlöf. Miljöhistoria idag och imorgon 1998.

218. Prigogine och tidspilen. Sökaren 4/1998.

219. Ny världsbild, ny vetenskap, nytt universitet. Sökaren 6/1998.

220. Skolimowski om delaktighetens universum. Sökaren 6/1998.

221. ”Vetenskapen måste arbeta reduktionistiskt, annars är det ingen vetenskap.” Dialoger med Georg Klein. Tanke och känsla 1999.

222. All förnyelses källa? Amit Goswamis förklaring av varats natur. Sökaren 1/1999.

223. Vilka är det som förvillar? Sökaren 2/1999.

224. ”Årets förvillare” till motattack. SDS 6 febr. 1999. Även i DN NoN:s brevlåda. (ursprunglig notis om utmärkelsen i DN 12 jan. 1999).

225. Nya tankar om vetenskap och världsbild. (Capra). Sökaren 2/1999.

226. Sankt Göran som riddaren av den sorgliga skepnaden. Sökaren 4/1999.

227. Kan man förstå vetenskapen? En betraktelse över Sven Öhman, Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen. Skeptiska betraktelser 1999.

228. Nya tankar, nya världar. 1999.

229. Att försona vetenskap och religion. (Ken Wilber).Sökaren 1/2000.

230. Perspektiv på vetenskapen (Stig Lindholm). Universitetsläraren 1/2000.

231. Synvända och solvända. (Elisabeth Hermodsson.) Stockholms fria tidning 4/2000.

232. Ken Wilbers magnum opus. Sökaren 6/2000.

233. Vetenskapskritik och helhetsupplevelse. (Hermodsson). Vår lösen 7-8, 2000.

234. Litteraturen som motpol till vetenskapen. Litteraturens makt 2000.

235. Lever vi i ett plattland? (Ken Wilber). Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok 1999-2000.

236. Att integrera vetenskap och religion. (Ken Wilber). Tanke och känsla 2001:1.

237. En teori för allt eller Var blev humaniora av? (Ken Wilber). Tanke och känsla 2001:2.

238. Världen och vetandet sjunger på nytt. Sökandet är vårt största äventyr. Edbergstiftelsen 2001

239. Ett storartat företag. (Holma College of Holistic Studies):Naturligt Vis 1/2001.

240. Synvända (Elisabet Hermodsson). Sökaren 1/2001.

241. Vad är det för värld vi lever i? Sökaren 2/2001.

242. En aborterad debatt. Sökaren 3/2001.

243. Den lutherska Lagerlöf. Svenska Dagbladet 8 jan. 2002.

244. Vad är det för värld vi lcver i? Tanke och känsla 2002:1

245. Passioner i västerländskt tänkande eller Vägen ut ur återvändsgränden. (Richard Tarnas). Tanke och känsla 2002:2.

246. Susanna Ehdin, en röst i den nya tiden. Sökaren 1/2002.

247. Rolf Österberg, en röst i den nya tiden. Sökaren 2/2002.

248. Naturvetenskapen som ideologi. Sökaren 3/2002.

249. Sökare och besserwissrar. Sökaren 3/2002.

250. Vidgade horisonter. (Scientific and Medical Network). Sökaren 6/2002.

251. Allt är förändring (Bo Ahrenfelt). Sökaren 6/2002.

252. Mot än vidare horisonter. Stockholms fria tidning 24 aug. 2002.

253. Kvadratens fyrkantiga tänkande. Samma 14 sept. 2002.

254. Röster från skogen. Stockholms fria tidning 26 okt. 2002.

255. Fantasi och vetenskap. (Om Topelius, Naturens hemlighet.) Stockholms fria tidning 18 jan. 2003.

256. Bor livets ande i döda ting? Stockholms fria tidning 15 febr. 2003 (?).

257. Bortom Darwin och DNA. Stockholms fria tidning 17 maj 2003.

258. Vetenskap mellan tro och vetande. Tanke och känsla 2003:1.

259. Krönika samt Livsvetenskap mellan tro och vetande. Sökaren 1/2003.

260. Vad är liv? Sökaren 2/2003.

261. På kollisionskurs mot det logisk-empiriska tänkandet. Tvärsnitt 2/2003.

262. Världsbild och livsväg. (Amit Goswami). Sökaren 4/2003.

263. Naturvetenskapen som ideologi. Ordfront 4/2003.

264. Se större sammanhang. Ordfront 5/2003.

265. En icke-mekanistisk biologi. Sökaren 6/2003. (I detta nummer också om EL som mottagare av Sökarens klokpris.)

266. Sökandet är vårt största äventyr. Från Rolf Edberg till Ken Wilber. 2003.

267. Utrota varenda jävel – en ovanlig litteraturhistorisk undersökning. Röster om Sven Lindqvist, 2004.

268. Äventyrlig historia i verklighetens andra sida. Stockholms fria tidning 28 febr. 2004.

269. Rationalitetens dilemma. Stockholms fria tidning 13 mars 2004.

270. En världsomsegling med Ken Wilber. Stockholms fria tidning 11 sept. 2004.

271. Konsten att tänka rätt om vägen från befruktat ägg till vuxen individ. (Susan Oyama). Sökaren 2/2004 (i detta nummer finns också rec. av EL:s Sökandet är vårt största äventyr.)

272. En mekanistisk biologi. (Nils Uddenberg). Sökaren 4/2004.

273. Universum och livet. Ett försök till en ny kosmologi. (Åke Hedberg). Sökaren 5/2004.

274. Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi. 2004.

275. Erich Jantsch: tankar om världen och tänkandet. Stockholms fria tidning 16 april 2005.

276. Brödbaket fick utgå. Populär historia 2/2005.

277. Tillstånd eller process. Två sätt att förstå världen. Vetenskapssocieteten i Lund Årsbok 2005.

278. Den episka processen och fronesis. Samlaren 2005. Även i Stockholms fria tidning 12 febr. 2005.

279. (Rec. av) Bortom Darwin och DNA av Karl-Erik Edris. Sökaren 2/2005.

280. Tro och sökande (diskussion med Karl-Erik Edris och Sven Magnusson). Sökaren 3/2005.

281. Tre alternativ, inte två. Sökaren 4/2005.

282. Naturen kan långt mer än vi tror. Upsala Nya Tidning 14 okt. 2005.

283. Nyorientering inom vetenskapen förtigs i Sverige. Sökaren 5/2005.

284. Naturen har en skapande förmåga. Sökaren 6/2005.

285. Världen underbarare än vi tror. Emergens, självorganisation, synkronisering, icke-reducerbarhet. 2006.

286. De lärda och Galileis kikare – i dag. Sökaren 3/2006.

287. Den höga muren. Sökaren 4/2006.

288. Uppbrott från ett gammalt paradigm. Sökaren 4/2006. (Här också rec. av EL:s Världen underbarare än vi tror.)

289. Kan astrologin ge den naturliga världen mening och betydelse? (Tarnas). Sökaren 5/2006.

290. Förklara på olika sätt. Sökaren 5/2006.

291. Världen bygger sig själv. Sökaren 6/2006.

292. Protest! Sökaren 1/2007.

293. Att segla mellan Scylla och Charybdis. Paradigmdialoger. Möten. Festskrift till Anders Palm. 2007.

294. Den klassiska naturvetenskapens blinda fläck. Då och där, här och nu. Festskrift till Ingemar Oscarsson 2007.

295. Andlighet, modernitet och postmodernitet. En ny bok av Ken Wilber. Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok 2007.

296. Att överskrida gränser (Emma Eldelin; med en ruta om och en bild av Erich Jantsch). Sökaren 2/2007.

297. Kvadratens fyrkantiga tänkande. Sökaren 2/2007.

298. Att förstå den värld man lever i. Ett livsprojekt. Sökaren 4/2007.

299. ”En vild, komplex, dynamisk varelse” (Stephan Harding). Sökaren 5/2007.

300. Naturvetare och humanister behöver varandra. Tvärsnitt 2/2008.

301. Marys rakkniv. (Mary Midgley). Sökaren 5/2008. (De tillfälliga redaktörerna efter Sven Magnussons död har angivit fel författarnamn.)

302. Humanist bland naturvetare eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka. 2008.

303. En alternativ vetenskap. Henry Bortoft om Goethe som naturforskare. Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok 2008.

304. The Creative Cosmos: A Personal Journey of Discovery. Network Review 100, 2009.

305. Nya tankar om natur och kultur. Två naturvetare med sinne för humaniora. (Brian Goodwin och Stuart A. Kauffman.) Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok 2009.

306. Att uppfinna det heliga på nytt. (Stuart A. Kauffman.) Tidningen Kulturen (på Internet) 2009.

307. I begynnelsen var processen. Om olika slags vetenskap. (Robert E. Ulanowicz.) Tidningen Kulturen 2009.

308. Natur och kultur mer samhöriga än vi tror. Byggmästaren som bygger våra kroppar. (Brian Goodwin.) Tidningen Kulturen (på Internet) 2009.

309. Mellan atomer och universum eller Att söka förstå den värld vi lever i. 2010.

310. Människans frihet och ansvar. Är vi genernas slavar och offer för vårt undermedvetna? (Bruce Lipton.) Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok 2010.

311. Marys rakkniv eller Samhörighet med Jorden. (Mary Midgley). Ferlin och alla de andra. Festskrift till Jenny Westerström 2010.

312. Den felande länken och amöbans intelligens. (Dennis Bray). Tidningen Kulturen 2010.

313. Tillvarovävens formvärld och vävfront. Torsten Hägerstrands andliga testamente. Tidningen Kulturen 2010. Även i Geografiska notiser 1/2011.

314. Världen skapar sig själv. En upptäcktsfärd mellan traditionell (natur)vetenskap och doktrinär andlighet. 2011.

315. Panpsykism – en annan världsbild. (David Skrbina). Tidningen Kulturen (på Internet) 2011.

316. Två vägar i vetenskapen. Tidningen Kulturen 2011.

317. De fyra stegen. Tidningen Kulturen (på Internet) 2011.

318. Den skapande individen (John Landquist). Tidningen Kulturen 2011.

319. Den stora berättelsen. (Bill Bryson). Tidningen Kulturen (på Internet) 2011.

320. Sökandets fiender och vänner. Två föreningar med olika målsättning. Tidningen Kulturen 2011.

321. Varför blir inte människans skapelser levande? Jämte bibliografi över Erland Lagerroths skrifter. Tidningen Kulturen (på Internet) 2011.

322. Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden? (Om SMN:s samlingsvolym A New Renaissance). Tidningen Kulturen (på Internet) 2011.

323. Livet som musik. Kompositören som var en process (Denis Noble, The Music of Life). Tidningen Kulturen 2011.

324. Din klara sol går åter opp.Tidningen Kulturen 2011.

325. Teologi utan Gud?

326. Näcken och scientismen.

327. Att leva som människa på jorden eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka. (2012)

328. En jordisk pilgrim. Satish Kumar, Earth Pilgrim.

329. Jorden vårt paradis. Jay Griffiths, Wild. An Elemental Journey.

330. Jorden vår himmel. David Abram, Becoming Animal. An Earthly Cosmology.

331. Perspektivet mot Gud. Karl-Erik Edris, I ett annat ljus.

332. ”Monism” – en tredje utväg. Viktor Rydberg, Medeltidens magi.

333. Landskapet som bygd och gemenskap. Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga.

334. Komplexitet som inte låter sig styras. Melanie Mitchell, Complexity. A Guided Tour.

335. Emergens. Ur egen fatabur.

336. Fråga först. Rupert Sheldrake om vetenskapens dogmer och trosföreställningar. Rupert Sheldrake, The Science Delusion.

337. Öppet brev till Harry Martinson-sällskapets styrelse.

338. Scientific and Medical Network. Förening och tidskrift + Två gånger naturen + Kortare inslag + Två mästertänkare.

328 – 338 publicerade i Tidningen Kulturen (på Nätet) samt i

339 Världen och vetenskapen – ett olyckligt äktenskap? (2012)

340 Ett originellt försvar för människans fria vilja. Harry Martinsons Gyro. Doris nr 23 2013 och Tidningen Kulturen 2012.

341 Välorienterad översikt med slagsida. Pia Hellertz, Paradigmskifte på väg. Tidningen Kulturen 2012.

342 Den naturliga uppenbarelsen och den historiska. Stagnelius Näcken än en gång. Tidningen Kulturen2013.

343 Del, relation, helhet, process, system, funktion. Upptäckt och utformning av ett sätt att tänka. Tidningen Kulturen 2013.

344 En bättre världsbild. Tidningen Kulturen 2013.

345 Är Prigogines teori bara ”rök och speglar”, en omodern ingång till det som kommer efter? Tidningen Kulturen2013.

346 Den nya kosmologin. Tidningen Kulturen 2013.

347 Termodynamik och skapande. Tidningen Kulturen 2013

1.

LUM 5/2012, foto Maria Lindh