Perspektiv på vetenskapen

Stig Lindholm, docent i pedagogik i Stockholm, gav för 15-20 år sedan ut "Vetenskap, verklighet och paradigm" och "Kunskap - från fragment till helhetssyn". Han var en av de första som inom samhällsvetenskapen begrundade vetenskapens förutsättningar och prövade nya sätt att tänka.

Sedan har det varit ganska tyst. Lindholm flyttade till Köpenhamn och har där, liksom en gång Hjalmar Söderberg, levt ett mer privat liv. Men nu tar han revansch. I tät följd publicerar han två böcker. En välavvägd handledning för "uppsatsstudenter" och doktorander: "Forska och skriva". Hur önskar man inte att man hade haft den till hands, när det begav sig för en själv! Samt därtill en lite större framställning Vägen till vetenskapsfilosofin (142 ss), också den tänkt som en "nybörjarbok" (bådadera på Academia Adacta).

Det är den andra boken, den om vetenskapsfilosofin, som skall behandlas här. Terminologin på området är inte så etablerad. I Göteborg och Umeå finns professurer i "vetenskapsteori", men Lindholm har alltså valt att tala om vetenskapsfilosofi. Man kan också med Radnitzky tala om "metascience" eller med Törnebohm om "vetenskap om vetenskap". I grunden befinner Lindholm sig dock på samma område som i sina två tidigare böcker. Den nya boken kallas "En introduktion", och på baksidan heter det att författaren söker göra vetenskapsfilosofin tillgänglig "för såväl studerande vid universitet, vårdhögskolor och andra högskolor /.../ som för den intresserade allmänheten". I dag när vetenskapen spelar allt större roll är det viktigt att ha perspektiv på vetenskapen.

Framställningen är logiskt uppbyggd, fastän man först inte riktigt ser det för den lättsamma stilen. Första kapitlet har samma namn som boken: "Vägen till vetenskapsfilosofin". Erfarenheten har lärt mig, sägs det, att en del läsare tänker att "'det här är alldeles för abstrakt och svårt.' Därför har jag strävat efter att skriva boken så att tankar av det här slaget inte skall uppstå." I det här kapitlet betyder det att Lindholm ger framställningen formen av en berättelse om en forskares väg, nämligen sin egen väg till vetenskapsfilosofin. Det är god pedagogik, antingen man är docent i pedagogik eller inte.

Vid mitten av 70-talet, berättar Lindholm, hade han fått kritik från det forskningsråd där han hade "en fin tjänst", och höll på att förlora tjänsten. Det gällde en forskningsrapport med tankar om "medvetandeutveckling", inspirerade av Freire, Frankl och Teilhard de Chardin. Han var skakad, och sommaren 1976 beslöt han sig för att ägna ett par veckor åt att orientera sig om allt det nya han hade hört talas om: "hermeneutik, dialektik och annat". Ett par veckor blev till ett par år, medan Lindholm sökte borra sig ner till de grundbultar som samhällsvetenskapen vilar på, och så småningom blev det till den redan nämnda boken "Vetenskap, verklighet och paradigm". Inspirerad av sina siameskatter parallelliserar författaren med Tors äventyr i Utgård: han skulle lyfta huskatten, men kunde bara få upp den så pass att ena framtassen lättade lite, för den var Midgårdsormen förtrollad. Stig Lindholm håller fortfarande på att lyfta.

Det andra kapitlet kallas "Den allmänna överenskommelsen om verkligheten". Det är en formulering, som man lätt glider över men som i själva verket innehåller sprängstoff nog. Det är nämligen fråga om en definition av begreppet paradigm, utformad av Ulla Holmqvist i radions "Vetandets värld". Sprängstoff därför att "överenskommelsen" kanske inte är så allmän som man tror och kan ändras radikalt beroende på nya upptäckter och tankar.

Lindholm tänker sig paradigm som en spindelväv som vi klättrar runt i utan att märka att vi klättrar i en väv. "Vi spindlar tror att det är verkligheten 'som sådan' vi rör oss i." Kuhns bok om paradigm läste han när den var ny 1962, men märkte knappt att han hade läst den. "Vi hade givetvis ett paradigm, men eftersom det var 'rådande' märkte vi det inte." "/.../ den som vet hur det egentligen är behöver inga paradigmbegrepp".

Den första utmaningen mot det rådande paradigmet kom i slutet av 1960-talet från marxister och den andra i början av 1970-talet från "hermeneutiker". Men konstaterar Lindholm, som gärna vill kryssa mellan Scylla och Charybdis, vi har inte "intellektuellt råd att byta paradigm som man byter skjortor". Den viktiga upptäckten är emellertid att paradigm finns, att de vanligen är omedvetna, att de traderas och att de förändras.

När det kommer till presentationen av olika paradigm eller riktningar inom vetenskapen, håller sig Lindholm nära två av de föregångare han apostroferar och som i tiden tillhör de år som formade honom själv: Gerhard Radnitzkys "Contemporary Schools of Metascience", som vållade stor uppståndelse i Sverige kring 1970, och Poul Lübckes stora samlingsverk "Vår tids filosofi", som kom på danska 1982 (på svenska 1991). Det betyder att positivism och nypositivism (logisk empirism) behandlas med viss kritisk distans, och utmanare som hermeneutik och dialektik framställs som beaktansvärda alternativ.

Positivism och logisk empirism introduceras i form av ovanligt levande bilder av Auguste Comte, Anton Nyström och Wienskolan. Samtidigt understryks att "ideologier, övertygelser, åsikter som en gång varit /.../ progressiva tenderar att 'totalisera sitt perspektiv', inte se några begränsningar i de egna ståndpunkterna."

Tre "myter", som Lindholm bl a funnit hos Håkan Törnebohm, är exempel på detta. "Rationalitetsmyten": vetenskapen är till hundra procent rationell. "Myten om den absoluta sanningen": vetenskapliga kunskaper är absolut sanna och gäller för all tid. Och "myten om /den generella/ metoden" - d v s naturvetenskapens metod - som "var mycket inflytelserik på oss som började studera samhällsvetenskap i Sverige i slutet av 1950-talet". Det var den som gjorde att Lindholm "'mätte' poesiupplevelser och därvid formulerade ett stort antal hypoteser", vilka sedan nästan alla visade sig vara falska.

Därför varnar han samhällsvetarna för att imitera naturvetenskapens metoder. Men han vill heller inte att samhällsvetenskapen skall höra hemma under humaniora; den skall i stället ösa ur båda källorna och skapa sig en egen identitet.

Mot den logiska empirismens bannstråle mot all metafysik ställer Lindholm den tyska idealistiska filosofins "insikt om behovet av metafysik". Världsbilder kan aldrig enbart bygga på vetenskap, utan måste ytterst bygga på antaganden som kan diskuteras men som inte är vetenskapliga.

Inom hermeneutiken betonar Lindholm betydelsen av "förförståelse". Ingen är ett oskrivet blad, när han eller hon går in i tolkningssituationen. Det gällde också Einstein. När han upptäckte att hans allmänna relativitetsteori implicerade att universum är föränderligt, införde han en kraft som skulle eliminera detta - så stark var hans förförståelse att universum är statiskt. Det var hans största misstag.

Ett annat misstag är begreppet den hermeneutiska "cirkeln", som Lindholm tillskriver Schleiermacher. Om tolkaren bara går i cirkel, blir det till en rundgång, som när Nalle Puh jagar tesslor runt ett träd och själv med sina spår adderar ytterligare en tessla för varje varv. Nej, spiral skall det vara (vilket Lindholm naturligtvis inte är den förste att peka på). Det centrala för tolkningsprocessen är den ständigt fortgående spiralrörelsen mellan tillägnelse av delar och uppfattning av helheten. "Denna vävningsprocess", betonar Lindholm, "äger för det mesta rum i det omedvetna, och resultatet är /.../ knappast mer än kvarts- eller halvmedvetet." Men en spiral är det fråga om, också i växlingen mellan förklaring och förståelse.

I upptakten till kapitlet om dialektik konstateras att "dialektik" var en term man ofta kunde stöta på i forskningssammanhang för 20-25 år sedan, men att den tycks vara mindre vanlig nu. "Man kan dock inte förbigå dialektiska traditioner", menar Lindholm, "när man diskuterar vetenskapsfilosofi", och dröjer därför vid tre filosofer: Herakleitos, Hegel och Marx.

Det gör han som vanligt med pedagogisk finess och intellektuell behållning: "Världen är inte färdigskapad - den pågår!". Men man kan inte undgå att ge honom rätt i den första reservationen. "Dialektik" känns, om inte nattståndet, så ändå föga aktuellt vid forskningsfronten i dag. Dialektik har ersatts av begrepp som icke-lineära processer, system med återkoppling, självorganisation. (En feed back-process kan ses som en fortgående dialektik mellan två led.)

Därmed förstärks intrycket att boken är skriven av en forskare som slog de stora slagen "för 20-25 år sedan" men som sedan inte har varit lika aktiv. Det betyder att författaren i hög grad hunnit smälta vad han skriver om och kan ge en avklarnad framställning som lämpar sig för en nybörjarbok. Men det betyder inte att de motsättningar som han berättar om och söker ta ställning till tillhör det förflutna. De är alltjämt lika aktuella, och det är därför det är så lärorikt att ta del av Lindholms framställning.

Det är heller inte sant att det efterlysta alternativet till dialektik saknas. Det behandlas bara inte, som man kunde ha väntat, som en riktning inom vetenskapen, utan i stället som ett exempel på att vetenskapsfilosofi inte bara är "abstraktioner i huvudet på gamla filosofer".

Det gäller debatten om Gaiahypotesen, tanken att de levande organismerna och deras jordiska underlag tillsammans skulle bilda ett gigantiskt system med återkoppling, en kontrollmekanism som bl a sköter om att atmosfären har konstant sammansättning och att temperaturen på Jorden håller sig inom de gränser som är nödvändiga för livet. Här bränner det till och hypotesens upphovsman James Lovelock får påskrivet för att han i efterhand har vägrat acceptera det ändamålstänkande som hypotesen tycks implicera: blott orsaktänkande är för honom god vetenskap. Så starkt kan paradigmtrycket vara.

Lindholm parallelliserar med Kuhns långtifrån entydiga paradigmbegrepp och konstaterar att båda fallen visar på nyttan av att "någon gång begå ett visst 'filosofiskt slarv'". Både Kuhn och Lovelock har "publicerat sina tankar i ofullkomligt och kritiservänligt skick" och därmed gett upphov till debatter som fört tänkandet ett stycke vidare. "Trevande begrepp", som "kretsar in" något, kallar Lindholm denna strategi.

Vad gäller "självorganisation" är Lindholm kritisk. Begreppet innebär att vi varken vet varför eller hur, men det låter som om vi visste. Det låter sig väl sägas, men det avgörande är att vi vet att - att sådana processer förekommer, och det så ofta att de är normala. Vilket innebär att människan (och Gud) inte är de enda som kan skapa, utan att naturen hela tiden skapar sig själv. Människans medvetna, planmässiga skapande och det Guds skapande, som kan ses som en avbild av detta, är sentida undantag. Världen skapar sig själv.

När boken kommit ut ur "vetenskapsfilosofins snårskog" söker den till sist "tillämpa vandringens visdom" på ett praktikfall: hur sjuksköterskor och barnmorskor gör när de forskar. Valet har fallit på dem, därför att "de har en ovanligt mångsidig utbildning och yrkeserfarenhet"; de har fått "facettögon".

Stig Lindholm är en klok och balanserad tänkare. Hans favorithållning är komplementariteten, både - och. Överallt gäller det att kryssa mellan Scylla och Charybdis: mellan det vidmakthållande och det nydanande, det "egentligas" säkerhet och "relativismens träsk", ödestro och övertro, eklektiker och syntesmakare, individuellt och kollektivt, utsidan och insidan, kartritaren och terrängen, förstånd och känsla. Därför skriver han också "mångsynthetens lov". Vi som lever nu lider av dödssynden hybris, övermod. Men vi har inga skäl att tro att vi funnit de vises sten. Det är därför vetenskapsfilosofin är så viktig: den kan hjälpa oss med språk och tankar, överblick och kritik. Men det fordras också "gåpåmod".

Boken innehåller nog fler fel än vad som är vanligt, mestadels språkliga. Ett sakfel är att Svenska Akademien skulle ha gett Einstein Nobelpriset.

Erland Lagerroth