Ett omöjligt äktenskap?

Under rubriken ”Er naturen noget billigt skidt?” skriver Jesper Hoffmeyer den 19 juni 2005 en ”understreckare” i Politiken. Hoffmeyer säger sig arbeta i ”hybridfeltet mellem filosofi, biokemi og biologi”, och anledningen till artikeln är mottagandet av hans doktorsavhandling Biosemiotik. En afhandling om livets tegn og tegnenes liv. (Ries förlag, 2005) Mot varandra ställs i artikeln tre alternativ: 1. den analytiska, reduktionistiska naturvetenskapens ”avförtrollning” av världen sedan 1600-talet; 2. ”’intelligent design’ (ID), en slags opdateret udgave af kreationisme, der marknadsføres som videnskabeligt stueren”; samt 3. Hoffmeyers egen tanke att ”tesen om ’naturens affortryllelse’ […] ikke passer”. (I Danmark kan alltså en stor dagstidning upplåta sina spalter för en diskussion av detta slag!)

Att tesen om naturens avförtrollning i naturvetenskapen inte stämmer beror, menar Hoffmeyer, på att man i naturvetenskapen stöter på ”det ene forunderlige og fascinerende fænomen efter det andet”. Det är fråga om ”de mekanismer, der får den [naturen] til at hænge sammen […] i funktionelle helheder”. Det är förhållanden som få känner till, ”for vi lærte ikke om dem i skolen – og slet ikke i min generation”. Men naturvetenskapens natur är ”langt mere fortryllende, end man går rundt og tror. Det er skam ikke min opfindelse.”

Detta ger Hoffmeyer anledning hävda att ”naturlovsdeterminismen ikke længere er en frugtbar grundantagelse”. Ytterst är naturen obestämd, menar han, och det underliga är egentligen att det mitt i denna kaotiska natur har uppstått områden, där händelserna i viss mån är förutsägbara.

Detta är åsikter som avviker från huvudlinjen i vetenskapen. En annan tankeställare kan man få i Sverker Sörlins stora arbete Världens ordning, ingående i samlingsverket Europas idéhistoria 1492-1918 (Natur och kultur 2004). I finalen till första kapitlet ”Den nya naturfilosofin” (på 1600-talet) konstaterar Sörlin, att det öppnar sig en klyfta ”mellan vetenskapen, som bara tillåter det prövbara, och det privata, där alla slags ämnen är tillåtna. […] Vetenskapen börjar formulera sig som en värderingsfri verksamhet, en position som kommer att bli allt skarpare och allt mer problematisk.”

Med ”det privata” syftar Sörlin bland annat på den typ av intellektuella som först framträdde under 1700-talet ”och som använder sin kunskap för att bilda opinion. Det är slående hur tidigt denna hållning blir främmande för de flesta av naturvetenskapens utövare […] En orsak […] ligger i det baconska programmet […] att ställa enkla frågor till naturen och förhoppningsvis få enkla svar tillbaka. Det betyder att vi kan veta säkert bara om mycket litet. Successivt kan vi genom att lägga samman de många svaren bilda större sammanhang, men också dessa måste, för att vara säkra, förbli begränsade.” (172)

Javisst, säkra resultat, det är vad (natur)vetenskapen fordrar. Men om det inte ges säkra svar på stora och viktiga frågor? Då är det värst för den tillfrågade, d v s naturen. För då ligger den utanför den vetenskap som inte kan tänka sig något annat än denna säkerhet. ”Metoden” är det första och avgörande, inte dess objekt. Vetenskapsmannen blir stående med högburet huvud och klar panna: han har blivit trogen sina ideal, trogen vetenskapens höghet. Men forskningsobjektet, naturen, har svikits. Och därtill också avnämarna, de som trodde att vetenskapen skulle ge dem en fullständig och rättvisande bild av naturen och världen. Och som förmodligen fortfarande tror det.

Kravet på säkerhet implicerar sanning, determinism, naturlag. Men finns det några säkra och sanna resultat? De som på ett tidigt stadium vanns för tanken på en heliocentrisk världsbild tog för givet att planeterna, inklusive jorden, roterade kring solen i cirklar. Men det stämde inte riktigt med de många observationer som Tycho Brahe samlat in. Kepler prövade då med en elliptisk bana, och då stämde de mycket bättre. Varje planetbana är en ellips med solen i ena brännpunkten. (Sörlin, s 68)

Förklaringen ligger i de olika planetbanornas uppkomst. För att de skulle få formen av en cirkel fordrades det att alla ingående värden var exakt de rätta, men så är det i praktiken aldrig, och därför blir det en ellips som mer eller mindre avviker från cirkeln. Perfektionen är sällsynt ”över månen” likaväl som under, något människan ständigt fått lära sig.

Lite krångel var det dock med Merkurius bana, men det blundade man för – Newtons lagar var sakrosankta. Ända tills Einstein fann att rum och tid inte var några givna, absoluta storheter, som Newton tagit för givet, utan att massiva kroppar som solen kröker rumtiden omkring sig och på så sätt tvingar planeterna in i banor kring solen. Med detta betraktelsesätt stämde värdena för Merkurius bana precis.

Den klassiska vetenskapen uppfattade världen som ett statiskt tillstånd eller bestånd. Planeterna var visserligen i ständig rörelse, men det var en regelbunden, behärskad rörelse. Först med Prigogines teori om dissipativa strukturer, självorganiserande system, blev det klart att världen inte på detta sätt befann sig i jämvikt. Jämvikt är ett extremt tillstånd, som bara uppstår under speciella förhållanden, något man kan förvissa sig om med hjälp av en gammaldags våg med två svängande vågskålar. Vägandet innebär just att man skall få vågskålarna i jämvikt, något som fordrar åtskilligt besvär. Världen är liksom livet en process, och båda befinner sig långt från jämvikt.

Avsaknaden av perfektion, absoluta förhållanden, jämvikt, visar att säkerhet och sanning är begrepp som ständigt gäckas av den verklighet som vetenskapen ger sig ut för att utforska. Därmed blir också determinismen problematiserad. I stället skall jag föreslå två andra, mindre trubbiga och absoluta begrepp, hämtade från hermeneutiken: giltig och adekvat. Ett resultat är giltigt om det överensstämmer med vad som är känt, och det är adekvat om det överensstämmer med forskningsobjektet. Resultaten före Kepler, Einstein och Prigogine var giltiga, därför att man då inte visste annat, men de var, visade det sig senare, inte adekvata.

De båda föreslagna termerna kan tyckas ängslande, därför att de skulle kunna ge upphov till total relativism. Det är emellertid ett missförstånd. Det är hela tiden fråga om att gå tillbaka till det som tolkas för att kontrollera tolkningen, det är fråga om ett kretslopp eller en spiral av upptäckt, prövning och justering av upptäckten. Forskningsobjektet självt är det ständiga korrektivet.

Detta är den ena sidan av saken, den kunskapsteoretiska biten. Men hur förhåller det sig då med naturen själv, med världen? Där kan man konstatera att vetenskapens egen utveckling gjort det alltmer problematiskt med säkra och entydiga resultat. Å ena sidan har just strävan efter analys och reduktion lett ner i den gåtfulla kvantvärlden, där försök att fastställa en partikels läge gör det allt svårare att bestämma dess hastighet och vice versa. Samtidigt som partikeln kanske inte är en partikel utan i stället har övergått till en vågrörelse. Samtidigt som begreppen partikel och våg kanske snarare är metaforer än adekvata beteckningar. Därför har man också stannat inför beteckningen ”kvanta”.

Å andra sidan har upptäckten att det kanske är mer adekvat att se världen som en oändlig uppsättning system och processer än som stadigvarande tillstånd och bestånd lett till insikten att dessa system och processer förlöper alltmer oberäkneligt. Vilket inte är förvånande med tanke på att systemen är sammansatta av en mängd delar, som i processen inte fungerar som en enkel addition utan tvärtom är relaterade till varandra i en ständig dans av givande och tagande, en dialog, eller rättare polylog, där det ena ger det andra, och det är omöjligt att veta hur det hela slutar. Världen tycks fungera på samma sätt som den mänskliga historiens stora polylog, som inte kan behärskas eller förutses.

Vetenskapen har heroiskt försökt att få grepp om dessa komplikationer genom att lansera nya begrepp som fasrummet, (sär-) attraktor, fraktal, Mandelbrot-mängd o s v, men det har knappast inneburit att man på dessa nya områden kunnat nå enkla, säkra, kvantifierbara resultat. Mig tycks det som om just den fysiska verklighetens karaktär av fortgående dialog gjort den lika svår att entydigt bestämma och beräkna som den mänskliga historien.

Så är äktenskapet mellan vetenskapen och världen kanske i grunden omöjligt. Vilket naturligtvis är mycket sagt med tanke på naturvetenskapens oerhörda framgångar alltsedan Galilei, Descartes och Newton, den mänskliga andens kanske största triumf genom tiderna. Men det är ”bara” kraven på enkla, säkra, entydiga, sanna resultat, som kanske måste överges. Om vi växlar beteckning från det infekterade ”vetenskap” till de mindre laddade begreppen ”forskning” och ”studium”, är det ju alldeles klart att vi kan fortsätta att forska och studera. Och då på en en natur, en värld, som är ännu mer fascinerande, ännu underbarare än Descartes och Newtons mekaniska, deterministiska värld. Vi kan fortsätta den forskningsprocess, som Sverker Sörlin har karakteriserat så, att den har ”lärt oss att det inte är särskilt mycket som vi vet, och, paradoxalt nog, att det inte är så värst mycket som vi kan veta”. (267 f)

I sin bok med det betecknande namnet The End of Certainty (1997) väljer Prigogine en annan lösning: han ändrar inte beteckningen ’vetenskap’ utan i stället dess innehåll. Vi står inför

en ny rationalitet i vilken vetenskapen inte längre identifieras med säkerhet och sannolikhet med okunnighet. […] Vi ser födelsen av en vetenskap som inte längre är begränsad till idealiserade och förenklade situationer utan återspeglar den verkliga världens komplexitet, en vetenskap som ser oss och vår kreativitet som en del av en grundläggande tendens, närvarande på alla plan i naturen.” (s VIII, 7)

Till sist skall det sägas att det naturligtvis finns plats för båda slagen av verksamhet. I Västerlandet har vi en ödesdiger tendens att tänka i antingen-eller och inte i både-och, och därmed göra saker svårare och mer dramatiska, än de behöver vara. Vad jag här velat hävda är plats för en vetenskap/forskning som gör rättvisa åt naturens rörlighet och oberäknelighet, åt självorganisation och emergens.